jag skriver till min syrra

Jag skriver till min syster,
säger att huset blev tomt på mindre än ett dygn,
alltså inte helt tomt, för jag är ju kvar
men både M och J har åkt
och mammas och pappas ögon är sorgsna

vi gnabbades i bilen, jag och pappa
vi gnabbades om skitsaker som är viktiga för oss
som är löpning som är löpsteg som är svaga knän
att vara knäsvag och hjärteskör
ibland kan man inte springa för vädret är för kasst
ibland kan man inte springa för knäna har gått sönder
eller så har muskler brustit

jag åkte syrran, jag åkte och simmade 1500 meter på en timme
du vet hur jag och pappa är
vi gillar att räkna och sedan berätta att vi räknat
minuter varv, längder och metrar
du vet hur vi kan vara

du har alltid varit ödmjuk, men inte jag
jag berättar om alla mina conquests som jakttrofeer
jag berättar om alla VG:n och allt som går bra
du har aldrig skyltat så mycket med det
som du är bra på
men du är skillad på mycket
och så har du alla dina boys,
som jag avundas dig för dina boys
boys jag aldrig haft

härom dagen krafsade du på min dörr
ville spoona ville se New Girl
du hade hängt med dina boys och legat med en
ganska förtjust var du, men inte på ett låt-mig-demonstrera:-här-är-mina-troféer-sätt,
bara att du var litet förtjust
jag blev förtjust

sandas och snöröjes ej

we came here wearing summer clothes in winter

hearts of sunshine in the cold

spring iväg och göm dig du bara

låtsas att flaskor inte töms,

låtsas att livet inte stannar av

när någon frågar om du uträttade dina behov bakom granen

så säger du nej och för att du inte gör sådant utomhus

innan alla bröst och alla bleka blekta hårstrån

alla rullskridskor och all mättnad

alla talen och alla grabbiga dikter

alla killkillar som drack ur din flaska

oviljan samtidigt längtan efter något 

som inte är grabbgrabbigt

joder och fodassse gånger tusen inombords

Gracia

Och en av dem man fortfarande väntar på fast man vet att denne inte kommer tillbaka en som bor så långt långt borta, ska resa ända till staden jag kallade hem förra året, när jag bodde där. Fast denne någon reser med en annan. En annan någon.

Försöker hitta hem mellan Forumsvindlingarna.

Har blivit allergisk mot smink, mot allt smink tror jag . Ögon som sväller upp, det finns inte någonting att göra åt saken säger vissa. Blir ledsen i ögonen, som sväller upp till oigenkännlighet.

Försöker finna svaren i Forumets vindlingar, försöker se var alla tagit vägen. Alla som verkade finnas där, med ett litet hej en liten hälsning ibland. Sitter och väntar gör jag, på några som aldrig kommer tillbaka, på några som stack för länge sedan. det är nog bara jag kvar.

In my messy room.

Ser på Rapport men reflekterar inte som jag borde över övervåldet i Egypten, över extremister och uteblivna försäkringar. Sitter bara i min röra och funderar på om jag ska ha en helg utan dekadens, om jag ska träna ikväll, för att kunna äta imorgon.

Känner litet att känslorna bara rinner av mig, som i en teflonpanna. Bryr mig inte, tänker inte, vill ingenting, kunde inte bry mig mindre. Men kanske bättre än ångest över allt då?

Sover inte för när man sover kan allting hända. När man sover härjar hjärnspöken fritt, tankarna i shuffle repeat. En enda gång, en enda gång, en enda gång. Tänker på den enda gången. Tänker sönder och samman. Livrädd, tänker på annat i fem minuter sen tänker jag på samma sak igen. Tänker tänker tänker och vågar inte kan inte sova.

Vingarna som inte bär

Ångestflikarna
datum tid och plats
människor
kött och blod
livet livet livet det oavkortade eller forkortade
alla versioner verkar finnas

Någons hand att kalla hem

Livet på den sköra tråden
mellan ytterligheterna
någon ville inte leva längre
en annan dog mot sin vilja och alltför tidigt

Som tredje part står man frågvis inför livet
livrädd för livet
livrädd för hur litet som ska till ibland
för att tappa bort glädjen mitt i alla olyckligheter, i alla orosmoln
hur många gånger har man inte varit ledsen?
hur många gånger har man inte varit rädd att någonting är fel med köttet?
För att själen har tappat bort sig
bland moln av oro.

Jag vaknar upp med andan i halsen
vaknar upp med skräcken
när jag inte känner ödmjukhet och glädje inför livet
eller att livet bara kommer tas ifrån mig
när ödmjukheten när glädjen
är som starkast
när mitt lilla livets skepp seglar i stiltje på vackraste jämnaste vågorna
när jag inte tror att jag behöver oroa mig.

För det finns så mycket jag vill göra
det finns så mycket jag vill säga
det finns så mycket jag vill se
innan livet slocknar
innan vackra, brända höstljusen brinner ut
och frosten tar vid
nya sånger jag vill höra, nya stigar att vandra på, nya människor att skratta med
nya läppar att kyssa
det finns så mycket jag vill leva om och om igen
och jag vill ha en hand att hålla
och jag vill ha händer att hålla
och en plats att kalla hem
någons hand att kalla hem

jag blir bara så rädd
när slutet är så nära i min närhet
när alla som det verkade stadiga länkar trådar från en människas liv till alla andras
så lätt går av ger vika
och även den vackraste och bästa
inte längre får vara kvar
när alla de vackraste och bästa tappar fotfästet på jorden
när deras hjärtelänkar hjärtetrådar ger efter
eller det unga köttet inte klarar mer
och de upphör att hålla för själslig eller fysisk smärta
då blir jag rädd
för jag vill ju stå kvar en stund till
med fötterna stadigt på jorden.
med en stadig hand att hålla
en hand som är ett värmens hem
av liv
värmen av en hand av liv
att kalla hem

Brahegatan 4b

Kollar spisen en gång till
avtaggar en bild till
fas det går ju inte längre
avtagga,
det går bara att gömma
fett jobbigt
bara att försöka tagga ner

ett nytt september
jag menar oktober
för september försvann lika snabbt som det kom,
i ett fortsatt oavslutat inredningsprojekt kallat Brahegatan 4b
i en ny terminsstart,
med smalare ben än i juni
men inte tillräckligt
inte ända fram
ledsamheten över ingen alls
att inte ha någon alls
inte ens en perifer hand att hålla
ingen alls

och så
nakenheten,
för du har klippt av dig håret
och såg först inte tillbaka
men lättare sagt än gjort
du ser tillbaka på långa testar och intresserade ögon
och letar hårfärger som passar ett naket ansikte
som blivit äldre
ett ansikte som ler på ett äldre sätt
ett sorgsnare sätt
eller gjorde det hela sommaren
nu är det litet gladare
trots återkomsten till den Medelstora Svenska Staden
eller tack vare
så himla konstigt det där
det som förut kändes så inte bra så inte hemma
och bara var en förvaringsplats
en tillfällig landningsbana
en mellanlandning bara
har blivit ett ställe att kalla hem
för det fanns människor
för det fanns tydligen människor
 att komma hem till

Little bread, and little creatures. Things that seem to make the world go round.

just to find yourself sitting in a golden cage

Hittar inte vägen ut
hittar inte vägen ut

alltid förut det fanns
ett loophole
alltid förut det fanns

nu blir allting fel
som om jag skymtar svaret på alla frågor all tvivel
men bara ibland
bara genom spjällen på
min golden cage
som jag absolut inte förtjänar

poletten föll ner
sitter i fredagens färd mot natt
försöker se serier ensam
försöker koppla bort
medan alla snedsteg känns och tänderna gnisslar och håret gnuggas

jag förtjänar inte
jag har min gyllene bur
men får egentligen inte plats
finns så många andra som passar bättre

vet ingen annan plats bara
vet bara ingen annan plats

är 24 år på mitt 25:e och dagarna gnisslar förbi,
och jag gnisslar tänder
förstenas tappar ännu ett grepp

kanske trodde jag
att åren skulle hjälpa
kanske trodde jag att visdomen kom på köpet
men fortfarande sitter jag in min fallfärdiga lyxinhägnad som jag inte förtjänar och aldrig förtjänat
och tänker bara på det där enda jag behärskar
det enda vapnet jag kan ta till
när livet plågar mig

jag har ingen plats
jag har bara en metod
för att inte stanna upp
jag släpper bara taget
behöver bara släppa taget
är ju så enkelt

att skippa det där lilla extra
att ta den långa promenaden
ersätta smörgåsar med tandtråd och listerine
fräschören som infinner sig då
när du är ren
och vet att du passar inte in i guldburen bland de andra fåglarna
men här, i känslan av fräschör, av självbehärskning, här går det bra
och här får du vara i fred
kanske till priset av ludna armar och ännu mer stupidity
men bättre än att höra gnisslet
men bättre än att andra behöver känna höra gnisslet

se

Egentligen mer motiverad än någonsin. Men i svallvågorna efter gårdagen gårdagar är det lätt att tappa andan.

När det brister. Plötsligen. Du vet, är luftslottens härskarinna. Bemästrar dem som ingen annan. Och i gårdagens barnsliga försök till arkitektoniskt stordåd, petade någon litet försiktigt på den flortunna fasaden, så att allting rämnade. Och floden kom. Den arga, eller uppgivna, det forsade ur mig. Allting jag trodde jag var, vad jag trodde jag hade, trodde jag hade byggt upp. Praktiskt taget Ingenting. Och resten av gårdagen låg jag knappt vid liv under spillrorna av mitt livsverk, och en och annan skuldbelagd själ stannade upp för att fråga hur det var fatt. De trodde ju att alltihop var deras fel, men det var mitt, bara att de inte såg eller hade upptäckt det, där floden vällt fram. Så snygga fasader, men så gedigna fuskbyggen.

Uppriven. Inga toner i världen som kunde trösta. För hur tröstar man ett självförstört hjärta? Och benen som knappt bar fram i den västmanländska sensommarkvällen. Bara knotten och så jag, krossad av min egen skapelse. En skapelse så intetsägande och uttjänt i denna lilla värld.

Inget annat, ingen annans hjärta som fått mitt att krossas, bara mitt eget. Det barnsliga hjärtat som trodde det räckte med tron på den vackra poleringen, när det i själva verket krävdes en väluttänkt plan och mycket arbete. Kanske har det alltid varit så. Kanske är mitt liv bara en länga av semisnygga fasader utan stomme. Sköra. Så sköra. För syns skull. Se men inte röra. 

Life goes on. Bara att aktivera benen. Inte ge upp. Gör ju i alla fall inte ont i knäna.

En hand att hålla en hand att hålla en varm och torr hand att hålla.

Inte ge upp. Bara inte ge upp.

Rakbladsorden

Ärlighet varar längst säger dem. Ärligheten.

El 100%. Och ibland är minnen extra ärliga, och så känns det bra att vara ärlig mot sig själv, men just för sig själv i just den stunden men kanske är stundens ärlighet inte menad för någon annan, men någon råkar kanske vara på fel plats vid fel tillfälle och hamnar på första parkett, eller i skottlinjen om man så vill. Ärligheten uppskruvad tjugo varv, nedtecknad nedskriven i ett state av nostalgi och med försköningar. Förhärligandet av ett minne, som verkar så viktigt just när man sitter där i det nordiska ljuset och inte kan sova och inte vet var man hör hemma, inte vet om det längre finns ett hem.

Sanningen och ärligheten som skiftar från dag till dag. Syna kanterna, syna detaljerna i minnesväven. Jag skriver för att göra mig förstådd, jag skriver inte för att andra ska ens försöka förstå. Jag skriver för att göra mig fri, för att komma loss, när jag inte ser någon annan utväg. Minnesväven komplex. Minnesväven med hög densitet. Behandlingen av gamla flammor och gamla hjärnspöken. Den är till för mig, men egentligen inte för någon annan. Kanske kan minnen, som jag beskriver dem, göra ont i andras ögon. Mina skildringar, som är minnen uppskruvade tjugo varv. Frenesi. Kanske blir någon upprörd, kanske blir någon ledsen. Men vad vet denne om minnenas äkthet? Vad vet denne om vad jag vill förmedla och för vem?

I fårorna av minnens framfart, är det lätt att fastna. Ibland kan det skava. Och när det skaver ser jag ingen annan utväg än att försköna skruva upp. Enda sättet att lämna det paniska tillståndet. En roman om San Pedro-fängelset i La Paz beskriver, att fångarna som är beroende av en mycket beroendeframkallande drog ofta skär sig själva med rakblad för att komma ut ur ett tillstånd av paranoia. Kanske är minnena min drog och orden mina rakblad?

När man letar hem, men inte finner någon given plats, så är det lätt att gamla minnen förskönas. Minnen av gamla platser. Minnen av personer man aldrig riktigt känt, men aldrig riktigt glömt. Så jag drar rakbladsorden över arket eller skärmen. Jag gör det för mig själv, inte för någon annan. Men kanske hamnar någon i vägen, och träffas av dem. Kanske skär det lika djupt i honom eller henne? Trots att det inte är meningen, att personen bara råkade komma i vägen för ordens skarpa egg?

alltid bort men aldrig hem

Det gick en dag, och man längtade överallt,
för allting händer överallt men inte här.
Sedan vaknade man i den tidiga norrländska morgonen, av rädslan för det okända köttet, gick ett varv i vardagsrummet och köket, funderade på utmätta stunder och oringda nummer
för att sedan utmattad falla ihop på duntäcket
och sova sig till åtta timmar
för första gången sedan Barcelona.

det ljusaste ljuset den lysande himlen
räcker inte med lila skynken och persienner
kanske bara inte går liksom
oftast då

tänker på månefiskar

I ett skåp i Ursprunget hittade jag de där skorna, och som efter trevande tankar och tvivel om reskassor inköptes i 2008, för norska rikedomar i mitt hjärtas Stad, men som också gick sönder samma år

Kanske för många högklackade äventyr i stjärnklara lördagsnätter liksom,
men vilka äventyr!
Och just det äventyret som jagat mig i minnets labyrinter i dagarna tre, just i det äventyret var skorna med

hade liksom lugnat ned sig litet, med alla glada telefonsamtal nu
alla som jag gillar som kommit tillbaka till nordliga platsen eller strax skulle och var glada över det
och planer om möten vid platser vid vatten
och så promenaden genom gamla stadsdelen som alltid gjort mig lugn
tegelhusen och invandrarbarnen med vackert flätade hår
gamla hoodet som andas sent nittiotal så man nästan glömmer att tid passerat och att nästan ingen längre bor där, från den tiden alltså, att de flesta bytts ut
men så ligger där ett sönderrivet Ben & Jerry's-paket, och genast begriper man att det inte längre är 96 eller 97, för Ben & Jerry's fanns ju inte då.

Skräpet som ett mått på tiden, ett bevis på livets framfart och ens egen oförmåga att ändra,
men även skolbyggnaden, min gamla lågstadieskola, är förbytt.
Gammalt tegel som blivit panoramafönster och fräschör. I den enklaste av stadsdelar.
Kanske sexton-sjutton år sedan. Nästan prick på dagen. Och prickiga klänningen och mammaklippta pagen och alla klassisar uppställda på provisorisk scen på enkla skolgården framför då panoramalösa byggnaden.
Kanske en kitchig radiodänga, men mest den blomstertid nu kommer.
Så tårta på innergården, blommor till lärarna, alla bus och bråk glömda dagen till ära.

Vill fortsätta, vill se allt. går vidare genom tegelgränderna. Här är allt sig likt. Inga panoramafönster, inte mycket till fräschör, nya invandrarfamiljers barns vackert flätade hår. Fest i kvarterslokalen, där jag varit på många kalas, men bara väldigt längesedan. Fortsätter in bland husen, medan jag ler mot ett par barn, som inte låtsas om mig. Minns ännu ett äventyr, som ägde rum i en lägenhet just här, just på denna gård och fem år har gått, men jag minns att jag var förälskad, och the object for my affection hade förankring i just den där sena nittiotalsepoken, ja, egentligen ännu längre tillbaka. Kanske var det därför det var så speciellt. För mig alltså, för med honom vet jag inte. Vet bara att han var den som gick från stjärna på isen till att snurra skivor. och jag träffade honom hastigt, ett par gånger, och sedan försvann vi båda åt olika håll, och jag har inte sett honom på snart fem år.

Går genom resten av området, tydligen ett par nya byggnadsprojekt. Så över gatan till Villaområdet. Det är så fint. När jag var liten hade vi inte råd att bo där, så vi bodde just intill istället. Jag tyckte om det. Går förbi Ätkliniken, utan att tänka för mycket, förbi bäcken och lasarettet, den där gymnasieskolan jag aldrig gick på, det där huset med alla efterfesterna, för så många år sedan. Tydligen skulle det regna idag, men solen lyser och jag bär kortärmat. Går uppför sista backen, snabbt, för pappa ringde för en kvart sedan och sade att maten var klar. Villaområdet lika tyst och stilla som alltid. Fortfarande känslan av att inte höra till mer än Ursprunget, huset. Vår granne sitter på altanen och läser. Jag låtsas som om jag inte ser honom och höjer musiken. Hold on. Går in.

Och vad du gör, när himlen lyser

I Ursprunget sitter jag, i brorsans gamla rum, och stirrar ut på dagsljusa kvällen. Himlen som
aldrig slutar lysa, det spelar liksom ingen roll hur kallt det är. Ljuset ständigt. Kan inte sova får inte sova. Så jag tänker. Så jag minns.

Alla hjärtan som gått förlorade. Alla hjärtan som inte längre är tillgängliga. Alla gamla hjärtan som funnit nya hjärtan. Så alla händer. Gamla som funnit nya. Att hålla. På andra platser. För allting händer överallt, men inte här.

Mellan Oslos i mitt tycke två finaste områden bodde Han. Jag minns hur Han berättade det när vi gick hem till honom den där kyliga novembernatten för nära nog  fyra år sedan, för jag minns att vi pratade om våra favoritplatser i vårt lilla Oslo, som för oss båda var en relativt ny boplats. Han från Kristiansand, jag från Umeå. Han, som jobbade på barnehage om dagarna, men målade akryler i sitt lilla "fengselhull" i källaren, i förrådsutrymmet, om kvällar och nätter. Han, som var lika delar norsk och så det andra. Vackert. Behövs inte mer än så. På en bar i en tumultartad natt i den svenskinvaderade staden fann jag honom. Jag var 20 år på mitt 21:a och jag minns att han tyckte jag var för ung. Jag minns att han sade att jag var just så gammal eller just så ung som hans lillasyster, och att han av principskäl inte tog hem flickor från barer. Tillslut blev det ändå så.

När jag nu sitter och paniskt stirrar ut i det norrländska ljuset, som inte låter mig sova, medan jag undrar var hemma är, så tänker jag åter på lägenheten mellan Bislett och St. Hanshaugen, och på en sådan där människa som man aldrig riktigt kände, men som det trots allt kändes som om man känt en lång lång tid. Där, i hjärtat av Oslo. Där, i mötet. Där och då blev platsen ett skäl för hjärtat att slå vidare för Oslo town, att se det som en trygghet efter de sista ödesdigra månaderna i Ursprunget, i det tidigare året.

En gång eller två, och mycket senare, passerade jag den där platsen i hjärtat av mitt hjärtas stad, för jag tänkte att kanske kanske... Det var när nog ett år senare. Det var efter Sydamerika. Det var efter massor av finurliga SMS om plexiglasinnovationer och barninvasioner. Det var efter ett urfegande av realiserandet av ett telefonsamtal, föreslaget av honom, på nyårsnatten. Det var efter ett ödesdigert besked om någons bortgång, och mitt därpå totala resignerande. Det var även efter en australienares hjärtekrossande, och följaktligen en period av försvagad gnista och vilja och allting liknande. Ett simultant ifrågasättande av det yttre och det inre och ett avmagrande som säkert klädde mig men som inte bekom mig det minsta men däremot skänkte vemod till min redan tämligen sorgmodiga karaktär.

Vemodet som växte. För jag minns att jag såg honom sedan. Kan ha varit en torsdag i september, och jag såg honom på håll, och han väntade på spårvagnen mot, som jag tänkte, mot hjärtat av Oslo kanske, och jag ville förmå. Bara ett ord en hälsning. Men hjärtat för svagt trots att det slog så snabbt där, i den kylslagna eftermiddagen. Hjärtat försvagat av avsaknad av svar och affirmationer från en man från the land downunder. Ögonens tvära kast, hjärtats och självkänslans resignerande. Så steg han på spårvagnen som försvann, och jag såg honom aldrig mer i mitt hjärtas stad.

Den vackre vackre mannen, med de vemodiga ögonen. Minns hans skor den där morgonen efter den där natten för snart fyra år sedan. Minns att det var mörka Vans, kanske mörkblå eller svarta, fläckade av färg. Jag minns att jag älskade dem, men jag sade förmodligen ingenting. Han hade en skepparkavaj på sig och håret stod på ända. Han följde mig, från hjärtat av Oslo till mina hemvister och på vägen stannade vi vid en byggarbetsplats och vi fick syn på ett par tjocka krackelerade glasrutor och han blev eld och lågor och frågade mig om jag trodde att han kunde ta dem och använda dem för att skapa någonting nytt. Jag sade att det kunde han utan tvekan. En stund senare skiljdes vi åt och ängslig men lycklig staplade jag hem till trånga lägenheten.

Förra sommaren satt jag på ett tåg från Oslo till Stavanger och när vi gjorde uppehåll i Kristiansand så kröp hjärtat ihop till en liten hård och krampande boll, för jag tänkte bara på han jag hade mött tre år tidigare. Trots att en annan man väntade på mig i Oslo, och trots att denne och jag kommit att bli en nästintill totalt exclusive angelägenhet. Trots det. Tänkte bara på han som bodde i hjärtat av Oslo. Fanns liksom ingen annan. Och jag undrade var han kunde befinna sig. Kanske just där just då...kanske.

Han som bodde i hjärtat av mitt hjärtas stad för nära nog fyra år sedan, han fann vägen till en annan plats, en plats jag nästan önskar kalla hem, även om jag aldrig bott där. Jag vet inte om det var glasrutorna som tog honom dit, eller kanske akrylerna. Jag vet bara att det verkar gå mycket bra för honom och att han därför sannolikt inte arbetar mer på barnehage. I staden där två av mina bästa bor, bor även han. Sedan ett år tillbaka, ungefär. I mitt land. En timme från min mellanstora svenska temporära stad till hem. Så nära så långt ifrån och sådant föder önskningar små. Tänk att få se. Bara som hastigast. Allt går bra. Även om jag har den av minnets fasta grepp guldkantade känslan av att han alltid borde bo i hjärtat av mitt hjärtas stad, och jobba på barnehage om dagarna, måla akryl i "fengselhullen" om nätterna. Återuppleva den natten på nytt. Igen och igen. Så önskar jag att kanske. Ett ögonkast liksom, en liten hälsning kanske.

När minnena kolliderar med quarter life crisis en dag då summeringen av det gångna året, som är att inga bekymmer fanns, knappt alls, men att det är ett svek mot jaget som ständigt grubblar, då blir det kaos. Jaget som nu tänker på mer än vilken bar som serverar den billigaste mojito eller vilken strand som är den bästa. För här finns ju varken billiga mojitos eller playor. Men det var så enkelt då, att leva utan att tänka på hjärtans fröjder och män i fläckiga skor och skorrande norska 'r'. Här är det annorlunda, inga människor inga ljud som filter för tankarna. Inget filter alls. Det är jag mot sömnlöshetens klor.

Så i Ursprunget sitter jag nu, i brorsans gamla rum, och stirrar ut på dagsljusa kvällen. Himlen som

aldrig slutar lysa, oavsett temperatur. Ljuset ständigt. Det enda självklara i ett sommarlov mellan alla tillfälliga boplatser där ingen gammal vän längre självklart bor. Och jag undrar vad han gör, när himlen lyser.

Allting händer överallt men inte här

Alla som verkar trygga, i lilla lilla staden, med lilla lilla befolkningen.

Men jag: törs inte sova. Känner ångesten äta upp mig med täckets hjälp. Känner att jag kvävs av avståndet. Från allt som sker. För allting händer överallt, men inte här.

Alla människor som slinker ur greppet eller bara upphör att vänta. För varje halvår. För varje år. Tröttar ut. Inget man går all in på. Liksom.

Vet inte längre var hemma är, och det skrämmer mig. Längtar tillbaka till en annan plats, men den platsen kan vara flera och utgjorde bara ett hem då vissa människor definierade den till hem, men nu finns människorna på annat håll. Kanske på platser de kan kalla hem, liksom självklara hem. Som vara längre än ett halvår ett år åt gången.

Alla vackra människor

Törs inte sova, vetskapen om att inte höra men vilja höra hemma någonstans, önskan att hitta de där människorna som tar bort rädslan och paniken över att sova. 

Att hitta hem ska vara en schlager

Ett år har gått. Och ännu ett hem har lämnats.
Färskt i minnet är staden med stranden med stränderna, till och med huden bär spår av solens framfart vid Medelhavet.
Ett år har gått. Ett år med en stad som utgjort och som utgör ännu ett hem i raden av tillfälliga boplatser.

Att sätta sig på bussen hem. Vänta timme efter timme på att komma fram till Ursprunget, den första boplatsen, som upphörde att vara ett hem för så länge sedan.

När min far frågar om det känns som att komma hem, svarar jag ja - med hänsyn till huset han och min mor bor i, men nej i fråga om staden i sig.

Kanske kan mitt hjärta bara slå där miljontals andra hjärtan slår, i min omedelbara närhet. Där livet sker på gatorna. När allt är nära. Allt är långt ifrån och allt är givet människan som lån. Lån. Av en plats. En tillfällig boplats. En tillfällig plats att kalla hem. Charmen i den latenta ångesten av att allting är förgängligt. Alla ansikten, alla eventuella amantes. Ger det ger dem ett halvår ett år liksom. Kanske flera små halvår år men aldrig mer än ett i taget, måste byta boplats måste byta hem, måste höra hemma litet överallt för att inte känna efter för att inte fastna.

Att sätta sig på bussen hem. Som så många somrar förr. Landskapet likadant. Passerar fina rapsfälten, passerar barrskog efter barrskog. Förut med förväntan, nu med en plötslig känsla av att inte höra hemma någonstans, eller snarare ångesten över att inte veta vilken av de tillfälliga boplatserna som passar för livets 24 fyllda.

För det som får dig att stanna det som fått dig att stanna är de tillfälliga människorna. Alla unga som liksom du ännu inte fastnat. Men alla platser annorlunda nu, alla tillfälliga små vänner och amantes, utspridda med tidens framfart, med alla önskningar om ett kanske inte bättre men åtminstone nyare liv mot en brådskans botten. Jag är ju en av dem!

Finns ingen självklar plats, för alla dem som utgjort hemmen alla har bytt. Eller hittat hem i en annan människa. Och vissa platser som hållts i den unga förälskelsens naiva grepp, har tappat sitt ursprungliga värde och känsla. För folk hittar tydligen käeleken vid 24 eller 25.

Jag tänker att kanske staden vid vattnet, staden med två av mina bästa och så En som vunnit mark i minnets labyrinter. En som tidigare hörde hemma på en av mina tillfälliga boplatser och nu bor där de där två av mina bästa bor. Kanske är det den staden som åtminstone borde vara nästa. Ångesten över att  det kommer dröja. Så nära men inte där, är platsen som tilldelats mig, platsen jag bestämde inte var för mig. För få hjärtan, för få.

I Ursprunget satt jag igår, som paralyserad, och försökte komma på någonting att ta mig för. Försökte tänka ut hur människorna andas här, i avsaknaden av alla miljoner välbehövliga hjärtslag. Så långt borta. Så långt ifrån. Skrämdes av tanken på avståndet, skrämdes av tanken på hur många, alla dem, som lämnat. Och så tanken på alla platser jag kunde befunnit mig på i stället, men samtidigt paniken över att inte längre veta min självklara plats.

 I Ursprunget hålls jag vaken, av en sol som, i mitt tycke, skiner alltför starkt och alltför ofta. Den där solen som alla de tillfälliga vännerna och amantesarna på alla tillfälliga boplatser fascinerats av. Vaknar upp i tidiga morgonen, med andan i halsen, snabba hjärtslagen, borde vara någon annanstans, men var? But where?

sugar

Nuet: en kamp. Nuet, allt som inte heter sott. I only like the burning part of the process. Du vet, har gett upp det dar med att hitta balansen. Det kravdes mer an balans, eller mindre beroende pa hur man ser det. Muskler spelar ingen roll. Hittar dromjeansen. Kastas tillbaka. Utan hunger dan har gangen.

Sa skriver naon. Sa skriver en till. Vet inte hur jag ska hantera saken, Vet inte alls. Tanker mest pa fruktarmar, saker som ar i vagen. Tanker att det ar sa mycket som ar i vagen. Tanker att: det viktigaste ar att fa undan det.

Holding on to every heartbeat

Man slätar ut så många leenden. Ba gör det för att att... Är bara en månad kvar. 

no more

They all they all they all. Skit i ögonen, skit i allt. Skit i alla dina ansträngningar, det var ingen idé. Det spelar ingen roll. När allting har förändrats. När ingenting kommer komma tillbaka. Och allt som fanns var bara antydningar, du hann aldrig fram. Det var inte det var aldrig.
Meningen.

Det finns bara en en en. Det finns inte flera
det finns en

Det finns bara en. Ständiga beviset. Ständiga beviset på att det är över. Ständiga beviset på att ingenting längre tjänar någonting till
alla löpsteg
alla gångsteg
alla steg

är för många år emellan, permanenta årsskillnaden.
någon som säger, det ser fint ut, men permanenta skillnaden
det är för sent, det är alldeles för sent
bytt är bytt kommer aldrig igen

ständiga dagliga beviset. klarar inte av det. klarar inte av att bli påmind. klarar inte
vet ju redan
vet ju redan att åren är permanenta, att skillnaden är oåterkallelig. finns ingenting att göra mer
spelar ingen roll alla löpstegen alla gångstegen alla försök till kontroll för det finns ingenting att kontrollera mer
för verkligheten är definierad av tidsgränser tidsskillnader.

till och med den innersta kretsen. allt är så tydligt. det blir aldrig mer igen det som var. det blir aldrig mer blir aldrig mer. försök inte, försök inte ens. ansträng dig så mycket du bara vill kan orkar. det blir aldrig det du vill. igen. blir aldrig samma sak, två år som sätter ribban. den ofrånkomliga ribban.

även skönaste passagen, bredvid falska stränderna, starkaste benen som bara måste måste måste
det känns inte mer. det är bara då, det är bara skalet av en dröm, skalet av en önskan av ett hopp.
det finns ingenting mer att hoppas på.
det finns ingenting mer.

no consolation prizes

Memories... Så litet som ska till. Behöver bara en bild.

Det man drömmer nu, har ingenting med verkligheten att göra. Det man drömmer nu, är önskningar. Det man drömde då, det man drömde för ett år sedan, hade ett sting av hopp av kanske kanske kanske. Nu. Ingenting. Nu. Ett dagligt uppvaknande till absolut ingenting. Det fortsatta Ingenting. Intet.

Utan händer utan hjärtan utan en enda ingen alls. Finns ingenting. Finns inte en enda. Finns inte alls.

Det var annorlunda då, det var annorlunda i ett annat år. Välja litet. Skonade hjärtat på det sättet. Kunde välja, för det fanns att välja mellan. Nu. Ingenting.

Strövar hem från daglig känsla av att inte räcka till att inte komma fram dit alla andra verkar komma fram. Istället. Tar egna vägar. Tar på mig springskorna. Tar egna vägar. Planlöst löpande i en stad där jag redan tappat fortfästet. I en stad som lovade så mycket som satte hjärtat i brand men som bara fått mig på villovägar. Som bara fått mig att. Nu. Ingenting. Staden har inte lämnat någonting att önska. Staden lämnar ingenting åt fantasin. Det finns ingenting att hoppas på. Fantasin förbrukad, dagarna räknade, y no tengo donde ir.

Du vet, förra året var året med trollbundna blicken. Och även om man längtade bort, så fanns det liv i nästan varje helg. Fanns det hopp. Var inte en bortsprungen lycka. Fanns en framtid. Var där. Såg mer. Såg bortom. Nu ingenting. Nu absolut ingenting. 

Fed up

Frukost till middag. Någonting ska den väl ha. Skitkroppen som inte längre förmår bryta ned alkohol.

Så uppgivenheten. Barnet. För sent att göra om. För sent att rätta till. Alla dagars outfyllda linjerade ark. Ränderna. Går aldrig ur. Nu vill jag bara komma i mål. Bra finns inte. Rekord finns inte. Ändå ingen att visa upp någonting för. Ändå ingen att hålla i handen. Komma fram och hyfsat rätt. Vill bara vila ut. Vill inte ha någon medalj; det är oavsett för sent för det. För sådant som glimrar.

Hade någon funnits där, hade jag vetat att någon funnits där, hade allting gått galant. 

Anxiety strikes again

Alla prickar. Alla dessa prickar. Så en. Tänker, det gick ju bra, någon sade ju det gick bra det var ingen fara. Så det onda. Så man inte klarar av. Att sova.

Och minst åtta timmar. Det är vad som krävs. För att inte mata alla vårmonster, de där monstrena som hittar rädslor letar rädslor hela tiden. Så fort solen är framme och läxorna är lästa eller ofta även om läxorna inte är lästa som nu. Till exempel.

Tänker det var säkert lugnt för två år sedan, men hur är det nu? Alla prickar som rest världen runt och flirtat med starka solar. Alla löpturer på spanska stranden. Tänker att, det enda man kan göra är att vara försiktig. Vill att någon ska säga det är lugnt. Liksom. Inte vakna på natten, inte kunna somna om. Inte vilja drömma i onödan.

gloomy

Cravear allt som är svenskt. Som är godis som är väggisolering som är att.

Ligga i soffan hos mamma och pappa och se på Mordkomissionen. Äta halvfabrikat med makaroner. Baka bagels för man har all tid i världen. Vill vara överallt men bara inte här just nu. I denna stund i denna tillvaro. Av studier.

heaps

tycka illa om en om människa tycka om. jag vill inte vara med henne jag vill vara med henne. är van vid ögon mot ögon. är van vid prat vid bardisken är van. men här är det annorlunda. hårfärg är allt, hårfärg är makt. så jag hatar nästan litet, en människa jag egentligen gillar.

Just don't like the dynamics of being

Some days are made for running
some days just made for thinking

Dödar darlings och prisar Farbror Melker

denna dagen, ett jävla liv. 

Fellinis och katalanska vårlökar

Det ligger trosor på golvet, men det är inte för att här transpirerat något äventyrligt lördagsrelaterat. Rummet är bara en påminnelse om livets stundtals ofattbara tidsbrist och glädjelöshet. Så istället för att stanna i detta obehagliga trånga, ligger du på vardagsrummets substitut till soffa, stirrar på Fellini på väggen, stirrar på Lolita på väggen, vet att det inte finns utrymme för ens en film i dessa dagar, bara mardrömslika nattillstånd. Och inga äventyr alls.

Det där med att drömma om andra Fellinis eller andra italienare eller... Och alla kläder luktar av grillad katalansk vårlök, hela du luktar. Du har flera ganska så fina bilder från den där festligheten i söndags. En katalansk lantlig idyll, där alla var glada utom du som inte riktigt var där, eller önskade att du fick vara själv och kanske till och med någon annanstans. Bilderna håller du givetvis för dig själv, för du ser din falska spelade glädje reflekteras i varje katalansk liten solglimt från instagrammets perspektiv på verkligheten. Och visar du upp bilderna påminns alla om din bleka glädje, din spelade lycka, ditt spelade engagemang.

Vad tänkte du på den där söndagen, den där solblekta dagen utanför Girona? Kanske; vad fattas för att vara till lags i Spanien? Allt ifrån det uppenbara fysiska till det mer abstrakta personlighetsrelaterade. Eller kanske; är jag verkligen på rätt plats, i livet, just nu? Känns det inte fel att vara olycklig på en plats där alla andra är lyckliga, ja på platsen där till och med de svarta grisarna bakom stängslet verkar ha det mer än bra...?

Och så på detta, skammen. Skammen när du tänker att även om du meddelar, uttrycker din tacksamhet över att ha blivit inbjuden till en vårlig fest på den spanska landsbygden, så syntes det nog på dina spända axlar dina markriktade blickar, hördes på din tystnad, att du inte var där, inte som de andra. Så uppenbart och så märkligt. För vem kan om möjligt vara olycklig en solig vårdag i Spanien?

Ben

Glömde bort varför man till stor del lever, varför livet är helt fint och inte stannar av. När man springer vid stranden och aldrig vill sluta springa så är livet på riktigt. Andningen, fötternas möte med hårdpressade underlaget.Det behövs inte mer. Socker är bara socker. Musklers arbetande och djup andetagen är mer.

Den spanska lägenheten

Sover för litet dricker för mycket äter fel och rör mig för litet. Två timmar behövs för läxläsning imorgon, men helst hade jag ägnat mig åt vandring vid stranden.

Så man sover inte, för man väljer carnavalen, och filmtittandet med flatmatesen och att vila med Tankesmedjan och äta robust mat från Salamanca. När energi inte är, så är maten gud, är Tankesmedjans smeders smidda tankar lag.

Imorgon är det fredag och jag har inte sprungit på en vecka eller mer. Istället har jag druckit sprit och ätit korv och vilat som man säger. Just därför känns det litet jobbigt att tänka att morgondagen, efter att hjärnan fått göra sitt, bjuder på shopping av det finare slaget. Man behöver inte nödvändigtvis vara fit för att shoppa men känslan är viktig, den där känslan av fysisk strålglans som bara kan infinna sig efter en joggingrunda vid havet.

Att vänta

Istället för att leva. Men varför ska man leva när ingenting ändå händer aldrig? Varför fortsätter man låtsas som ingenting, som om ingenting förändrats, att årsringarna inte blivit fler, kråkfötternas intåg i ögonvrån inte blivit mer tydligt. Varför låtsas som om man är som man var för två år sedan, när det ändå aldrig kommer ske igen, när du aldrig kommer tillbaka dit igen. Kanske inte hjälper faktiskt, det där med att färga håret svenskt, gå tillbaka till ursprunget för att komma i kontakt med det främmande. Vara 22 vara speciell med nästan korpsvart hår och smala lemmar, på en plats i Ursprunget, och här är du strax 24 och dina artificiella färger är ingenting, du är bara en av många, eller ser ut som en av många. Årsringar och kråkfötter. Det där långa svenska välklippta var i Ursprunget någonting tråkigt och medfött, här är det någonting att räkna med. När man var på andra sidan jorden, ja det var tre veckor sedan knappt, då blicken från en stilig man kändes i nacken, då kändes det plötsligt rätt igen, med artificiella hårfärgen, en befogat förfalskad estetik - det gick ju hem, var en sedan länge etablerad identitetsfaktor. Nu är det annorlunda. Här är nästan korpsvart lika med att smälta in, att vara ingen alls. Att klippa av? Att göra om? Att gå tillbaka? Eller bara vänta litet till. Men strax 24, har nog inte tid.

För mycket att göra för litet pengar

Kunde spara alla bittra sanningar till en annan dag. Kunde tagit min givna ansvarsroll, antagit utmaningen. Joder. Stirrar ut på lillsolen mellan de trångt placerade husen i Raval. Joder, möter upp sådana jag gillar men inte har tid med. Får smygbitsk kommentar om att någon åker om mindre än två timmar, tvingar mig upp ur  obekväma men varma sängen, vet att jag inte har tid och typ inte riktigt tillräcklig lust just på grund av det, men liksom på med ull ull ull, möter upp och ba "jag bor i ett slott och bor man i ett slott får man göra avkall på sådant som sprödbottnad pizza till middag och croissanter till frukost". Allting kostar. Har för mycket att göra och för litet pengar. Kramar om ger komplimanger så många jag förmår, ursäktar mig och rusar hem. Äter en torr baguette från fredagens middagsbjudning, dricker micrat snabbkaffe och skuttar in i duschen. Har lovat en nyfunnen vän att plugga på skolan kl. 11.00, skriver att jag inte hinner förrän 12.30, vet att inte ens det är rimligt, att ingenting är rimligt idag. Att ansvarstagande rollen tilldelats någon annan, och att ålder ej har betydelse.

These days

Tror jag vet hur man inte ska tänka. Tror jag vet hur man ska tänka, för att kunna se sig själv i ögonen, uppskatta andra och tro på andras små affirmationer. Tror jag vet. Men vissa dagar är liksom inte gjorda för att tänka rätt. Sådana där dagar, liksom vakna två timmar för tidigt och vara smärtsamt pigg, vara hungrig men inte vilja gå upp fast när hungern tar över går man ändå snubblar man ändå upp men allting man fixar äter till frukost smakar fel och konstigt och allting som borde vara varmt är ljummet. Och även under filten är det liksom inte varmt, utan bara opersonligt ljummet. Så undrar man om det typ alltid kommer vara såhär framöver. Att en dag känns varmaste hetaste bästa få rätsida på livet allting är maravilloso, medan nästa är en ljummen och intetsägande svennig grådaskighet. Jag undrar. För kanske om man finge tre dagar av underbaraste känslorna, att det skulle kännas mer ok med allt det pissljumma.

Den spelar liksom ingen roll den där kramen från en vän, om man vet annat man hellre önskar. Om man vet, någon annans armar någon annans lilla affirmation om ändå den kunde bli min. Istället. Kanske kunde uppskattat blues och vattnig öl bland människor jag knappast känner, om jag ändå visste att den där andra hade tänkt samma som jag. Kanske ett litet uttalat eller skrivet ord. Det lilla kanske det minsta, men det kan göra skillnaden. 

One of these days

One of those days, av att vara presente men ändå inte, inte helt, inte riktigt där. Stirra ut i universum, ett universum som kan vara bartenderns ögon, eller en bländande spotlight eller en målning eller en främling i hörnet av en bar höljd i dunkel. Och när de man gick ut med undrar vad som är fel, så säger man att det är one of those days, och respektera det om du vill vara min vän. För det finns sådana människor, som ibland inte vet annat kan annat än att stirra ut i universum, ibland finns inte annat än att stirra. Fem timmars sömn, och fem meddelanden från avlägsna män. Och så, on top of that, någon där i barens skumma ljus, någon bara syns och man har en dag av fåordighet, så man stirrar bara, och försöker förmedla, kanske inte ett budskap, för det finns inte så mycket av budkspa att förmedla ikväll, men ett litet intyg om intresse, så man ler litet försiktigt och han där borta ler tillbaka. Så står man där och slänger ögonkast mellan varandra ett par timmar, försöker samtidigt koncentrera sig på konversationen hos de som man redan känner, de som denna kväll är så presente man bara kan bli en natt i Barcelona, då någon skrikit att det snöar för första gången på två år, och ölen är billig och drinkarna starka.

Så stänger baren, ljusen tänds, och man pratar om att gå vidare. De pratar om att gå vidare, man bara lyssnar och försöker pressa fram ett litet ord en liten fras av gemensamt tänkande. Och plötsligt ser man han man bollat blickar med komma fram och le sitt försiktiga leende och börjar fråga saker, och orden börjar komma fram ur botten av tystnaden som uppstår när man inte är helt presente. Orden är få och försiktiga men de kommer.

Man går vidare, och han med blickarna är med och han försöker lära en att dansa, och han et hur man gör när man dansar för han kommer från den där kontinenten där alla kan, och kan de inte så tror de så starkt på att de kan att det verkar som om de kan. Men han kan, och han försöker, och man följer hans order, man försöker göra allting rätt. Men man är fortsatt inte riktigt där i tanken, så man säger det går inte, för det är one of those days, och istället går man utanför och dricker en förbjuden öl på ett polistätt plaza, och han rullar en cigarett och man tackar huttrande, och sedan föreslår han en promenad. Man pratar, han på sitt första språk, en själv på sitt tredje, men det går bra ändå. Han är bra på sådant som imponerar, men man är inte nervös eller går sönder av pressen. Man tycker att det är skönt att bara prata med någon som också har någonting going on inside. Man går runt på Barcelonas tysta gator och klockan är tidig morgon och man pratar om allt mellan himmel och jord, mellana Indien och Ryssland, och kanske sjunger man litet även om det är alldeles för sent att sjunga, även om man rökt alldeles för mycket. Och tillslut är det för kallt för att vara ute. Så man talar om att gå in. Och litet tvekande bjuder man in. Och man vet inte om det är en riktigt bra idé. Ens eget rum. Rummet som saknar personlighet. Rummet utan ansikte. Men man gör det. Sedan står tiden still. Och allting är kallt mot varmt.

..

Varför går du inte till skomakaren, varför läser du inte läxorna, varför vet du inte var du ska börja, varför bäddar du inte sängen finare, varför letar du inte rätt på diskborsten, varför köper du inte litet nya kläder, varför ringer du inte upp dem där du egentligen bryr dig om men bara inte riktigt haft tid för, varför färgar du inte det som bör färgas på nytt, varför köper du inte en kaffebryggare och slutar med instant, varför fixar du inte bicingkortet, varför köper du inga kollegieblock, varför pyntar du dig inte litet mer, varför är du rädd?

Tillbaka

Har kommit hem. Känns bra och rätt. Just ätit godaste gnocchin med stark paprika- och baconröra, mango, kaffe och en ballerinakexkopia till dessert. Innan en tvåtimmarspromenad vid havet. Nu ska jag strax börja plugga, det tar tid att komma igång bara, och senare i eftermiddag träffa Johanna för litet inhandling av diverse. Mitt rum är ett riktigt rum nu, nytt och fräscht och kackerlacksfritt. men det saknar personlig prägel. Ska leta litet fina grejer att pryda väggarna med.

Det är kallt i Barcelona, det är inte Melbournevärme, inga 35+, så jag sitter på mitt rum med tjockaste koftan och filt, och måste snart gå och hämta värmelementet. Life.