Rakbladsorden

Ärlighet varar längst säger dem. Ärligheten.

El 100%. Och ibland är minnen extra ärliga, och så känns det bra att vara ärlig mot sig själv, men just för sig själv i just den stunden men kanske är stundens ärlighet inte menad för någon annan, men någon råkar kanske vara på fel plats vid fel tillfälle och hamnar på första parkett, eller i skottlinjen om man så vill. Ärligheten uppskruvad tjugo varv, nedtecknad nedskriven i ett state av nostalgi och med försköningar. Förhärligandet av ett minne, som verkar så viktigt just när man sitter där i det nordiska ljuset och inte kan sova och inte vet var man hör hemma, inte vet om det längre finns ett hem.

Sanningen och ärligheten som skiftar från dag till dag. Syna kanterna, syna detaljerna i minnesväven. Jag skriver för att göra mig förstådd, jag skriver inte för att andra ska ens försöka förstå. Jag skriver för att göra mig fri, för att komma loss, när jag inte ser någon annan utväg. Minnesväven komplex. Minnesväven med hög densitet. Behandlingen av gamla flammor och gamla hjärnspöken. Den är till för mig, men egentligen inte för någon annan. Kanske kan minnen, som jag beskriver dem, göra ont i andras ögon. Mina skildringar, som är minnen uppskruvade tjugo varv. Frenesi. Kanske blir någon upprörd, kanske blir någon ledsen. Men vad vet denne om minnenas äkthet? Vad vet denne om vad jag vill förmedla och för vem?

I fårorna av minnens framfart, är det lätt att fastna. Ibland kan det skava. Och när det skaver ser jag ingen annan utväg än att försköna skruva upp. Enda sättet att lämna det paniska tillståndet. En roman om San Pedro-fängelset i La Paz beskriver, att fångarna som är beroende av en mycket beroendeframkallande drog ofta skär sig själva med rakblad för att komma ut ur ett tillstånd av paranoia. Kanske är minnena min drog och orden mina rakblad?

När man letar hem, men inte finner någon given plats, så är det lätt att gamla minnen förskönas. Minnen av gamla platser. Minnen av personer man aldrig riktigt känt, men aldrig riktigt glömt. Så jag drar rakbladsorden över arket eller skärmen. Jag gör det för mig själv, inte för någon annan. Men kanske hamnar någon i vägen, och träffas av dem. Kanske skär det lika djupt i honom eller henne? Trots att det inte är meningen, att personen bara råkade komma i vägen för ordens skarpa egg?

alltid bort men aldrig hem

Det gick en dag, och man längtade överallt,
för allting händer överallt men inte här.
Sedan vaknade man i den tidiga norrländska morgonen, av rädslan för det okända köttet, gick ett varv i vardagsrummet och köket, funderade på utmätta stunder och oringda nummer
för att sedan utmattad falla ihop på duntäcket
och sova sig till åtta timmar
för första gången sedan Barcelona.

det ljusaste ljuset den lysande himlen
räcker inte med lila skynken och persienner
kanske bara inte går liksom
oftast då

tänker på månefiskar

I ett skåp i Ursprunget hittade jag de där skorna, och som efter trevande tankar och tvivel om reskassor inköptes i 2008, för norska rikedomar i mitt hjärtas Stad, men som också gick sönder samma år

Kanske för många högklackade äventyr i stjärnklara lördagsnätter liksom,
men vilka äventyr!
Och just det äventyret som jagat mig i minnets labyrinter i dagarna tre, just i det äventyret var skorna med

hade liksom lugnat ned sig litet, med alla glada telefonsamtal nu
alla som jag gillar som kommit tillbaka till nordliga platsen eller strax skulle och var glada över det
och planer om möten vid platser vid vatten
och så promenaden genom gamla stadsdelen som alltid gjort mig lugn
tegelhusen och invandrarbarnen med vackert flätade hår
gamla hoodet som andas sent nittiotal så man nästan glömmer att tid passerat och att nästan ingen längre bor där, från den tiden alltså, att de flesta bytts ut
men så ligger där ett sönderrivet Ben & Jerry's-paket, och genast begriper man att det inte längre är 96 eller 97, för Ben & Jerry's fanns ju inte då.

Skräpet som ett mått på tiden, ett bevis på livets framfart och ens egen oförmåga att ändra,
men även skolbyggnaden, min gamla lågstadieskola, är förbytt.
Gammalt tegel som blivit panoramafönster och fräschör. I den enklaste av stadsdelar.
Kanske sexton-sjutton år sedan. Nästan prick på dagen. Och prickiga klänningen och mammaklippta pagen och alla klassisar uppställda på provisorisk scen på enkla skolgården framför då panoramalösa byggnaden.
Kanske en kitchig radiodänga, men mest den blomstertid nu kommer.
Så tårta på innergården, blommor till lärarna, alla bus och bråk glömda dagen till ära.

Vill fortsätta, vill se allt. går vidare genom tegelgränderna. Här är allt sig likt. Inga panoramafönster, inte mycket till fräschör, nya invandrarfamiljers barns vackert flätade hår. Fest i kvarterslokalen, där jag varit på många kalas, men bara väldigt längesedan. Fortsätter in bland husen, medan jag ler mot ett par barn, som inte låtsas om mig. Minns ännu ett äventyr, som ägde rum i en lägenhet just här, just på denna gård och fem år har gått, men jag minns att jag var förälskad, och the object for my affection hade förankring i just den där sena nittiotalsepoken, ja, egentligen ännu längre tillbaka. Kanske var det därför det var så speciellt. För mig alltså, för med honom vet jag inte. Vet bara att han var den som gick från stjärna på isen till att snurra skivor. och jag träffade honom hastigt, ett par gånger, och sedan försvann vi båda åt olika håll, och jag har inte sett honom på snart fem år.

Går genom resten av området, tydligen ett par nya byggnadsprojekt. Så över gatan till Villaområdet. Det är så fint. När jag var liten hade vi inte råd att bo där, så vi bodde just intill istället. Jag tyckte om det. Går förbi Ätkliniken, utan att tänka för mycket, förbi bäcken och lasarettet, den där gymnasieskolan jag aldrig gick på, det där huset med alla efterfesterna, för så många år sedan. Tydligen skulle det regna idag, men solen lyser och jag bär kortärmat. Går uppför sista backen, snabbt, för pappa ringde för en kvart sedan och sade att maten var klar. Villaområdet lika tyst och stilla som alltid. Fortfarande känslan av att inte höra till mer än Ursprunget, huset. Vår granne sitter på altanen och läser. Jag låtsas som om jag inte ser honom och höjer musiken. Hold on. Går in.

Och vad du gör, när himlen lyser

I Ursprunget sitter jag, i brorsans gamla rum, och stirrar ut på dagsljusa kvällen. Himlen som
aldrig slutar lysa, det spelar liksom ingen roll hur kallt det är. Ljuset ständigt. Kan inte sova får inte sova. Så jag tänker. Så jag minns.

Alla hjärtan som gått förlorade. Alla hjärtan som inte längre är tillgängliga. Alla gamla hjärtan som funnit nya hjärtan. Så alla händer. Gamla som funnit nya. Att hålla. På andra platser. För allting händer överallt, men inte här.

Mellan Oslos i mitt tycke två finaste områden bodde Han. Jag minns hur Han berättade det när vi gick hem till honom den där kyliga novembernatten för nära nog  fyra år sedan, för jag minns att vi pratade om våra favoritplatser i vårt lilla Oslo, som för oss båda var en relativt ny boplats. Han från Kristiansand, jag från Umeå. Han, som jobbade på barnehage om dagarna, men målade akryler i sitt lilla "fengselhull" i källaren, i förrådsutrymmet, om kvällar och nätter. Han, som var lika delar norsk och så det andra. Vackert. Behövs inte mer än så. På en bar i en tumultartad natt i den svenskinvaderade staden fann jag honom. Jag var 20 år på mitt 21:a och jag minns att han tyckte jag var för ung. Jag minns att han sade att jag var just så gammal eller just så ung som hans lillasyster, och att han av principskäl inte tog hem flickor från barer. Tillslut blev det ändå så.

När jag nu sitter och paniskt stirrar ut i det norrländska ljuset, som inte låter mig sova, medan jag undrar var hemma är, så tänker jag åter på lägenheten mellan Bislett och St. Hanshaugen, och på en sådan där människa som man aldrig riktigt kände, men som det trots allt kändes som om man känt en lång lång tid. Där, i hjärtat av Oslo. Där, i mötet. Där och då blev platsen ett skäl för hjärtat att slå vidare för Oslo town, att se det som en trygghet efter de sista ödesdigra månaderna i Ursprunget, i det tidigare året.

En gång eller två, och mycket senare, passerade jag den där platsen i hjärtat av mitt hjärtas stad, för jag tänkte att kanske kanske... Det var när nog ett år senare. Det var efter Sydamerika. Det var efter massor av finurliga SMS om plexiglasinnovationer och barninvasioner. Det var efter ett urfegande av realiserandet av ett telefonsamtal, föreslaget av honom, på nyårsnatten. Det var efter ett ödesdigert besked om någons bortgång, och mitt därpå totala resignerande. Det var även efter en australienares hjärtekrossande, och följaktligen en period av försvagad gnista och vilja och allting liknande. Ett simultant ifrågasättande av det yttre och det inre och ett avmagrande som säkert klädde mig men som inte bekom mig det minsta men däremot skänkte vemod till min redan tämligen sorgmodiga karaktär.

Vemodet som växte. För jag minns att jag såg honom sedan. Kan ha varit en torsdag i september, och jag såg honom på håll, och han väntade på spårvagnen mot, som jag tänkte, mot hjärtat av Oslo kanske, och jag ville förmå. Bara ett ord en hälsning. Men hjärtat för svagt trots att det slog så snabbt där, i den kylslagna eftermiddagen. Hjärtat försvagat av avsaknad av svar och affirmationer från en man från the land downunder. Ögonens tvära kast, hjärtats och självkänslans resignerande. Så steg han på spårvagnen som försvann, och jag såg honom aldrig mer i mitt hjärtas stad.

Den vackre vackre mannen, med de vemodiga ögonen. Minns hans skor den där morgonen efter den där natten för snart fyra år sedan. Minns att det var mörka Vans, kanske mörkblå eller svarta, fläckade av färg. Jag minns att jag älskade dem, men jag sade förmodligen ingenting. Han hade en skepparkavaj på sig och håret stod på ända. Han följde mig, från hjärtat av Oslo till mina hemvister och på vägen stannade vi vid en byggarbetsplats och vi fick syn på ett par tjocka krackelerade glasrutor och han blev eld och lågor och frågade mig om jag trodde att han kunde ta dem och använda dem för att skapa någonting nytt. Jag sade att det kunde han utan tvekan. En stund senare skiljdes vi åt och ängslig men lycklig staplade jag hem till trånga lägenheten.

Förra sommaren satt jag på ett tåg från Oslo till Stavanger och när vi gjorde uppehåll i Kristiansand så kröp hjärtat ihop till en liten hård och krampande boll, för jag tänkte bara på han jag hade mött tre år tidigare. Trots att en annan man väntade på mig i Oslo, och trots att denne och jag kommit att bli en nästintill totalt exclusive angelägenhet. Trots det. Tänkte bara på han som bodde i hjärtat av Oslo. Fanns liksom ingen annan. Och jag undrade var han kunde befinna sig. Kanske just där just då...kanske.

Han som bodde i hjärtat av mitt hjärtas stad för nära nog fyra år sedan, han fann vägen till en annan plats, en plats jag nästan önskar kalla hem, även om jag aldrig bott där. Jag vet inte om det var glasrutorna som tog honom dit, eller kanske akrylerna. Jag vet bara att det verkar gå mycket bra för honom och att han därför sannolikt inte arbetar mer på barnehage. I staden där två av mina bästa bor, bor även han. Sedan ett år tillbaka, ungefär. I mitt land. En timme från min mellanstora svenska temporära stad till hem. Så nära så långt ifrån och sådant föder önskningar små. Tänk att få se. Bara som hastigast. Allt går bra. Även om jag har den av minnets fasta grepp guldkantade känslan av att han alltid borde bo i hjärtat av mitt hjärtas stad, och jobba på barnehage om dagarna, måla akryl i "fengselhullen" om nätterna. Återuppleva den natten på nytt. Igen och igen. Så önskar jag att kanske. Ett ögonkast liksom, en liten hälsning kanske.

När minnena kolliderar med quarter life crisis en dag då summeringen av det gångna året, som är att inga bekymmer fanns, knappt alls, men att det är ett svek mot jaget som ständigt grubblar, då blir det kaos. Jaget som nu tänker på mer än vilken bar som serverar den billigaste mojito eller vilken strand som är den bästa. För här finns ju varken billiga mojitos eller playor. Men det var så enkelt då, att leva utan att tänka på hjärtans fröjder och män i fläckiga skor och skorrande norska 'r'. Här är det annorlunda, inga människor inga ljud som filter för tankarna. Inget filter alls. Det är jag mot sömnlöshetens klor.

Så i Ursprunget sitter jag nu, i brorsans gamla rum, och stirrar ut på dagsljusa kvällen. Himlen som

aldrig slutar lysa, oavsett temperatur. Ljuset ständigt. Det enda självklara i ett sommarlov mellan alla tillfälliga boplatser där ingen gammal vän längre självklart bor. Och jag undrar vad han gör, när himlen lyser.

Allting händer överallt men inte här

Alla som verkar trygga, i lilla lilla staden, med lilla lilla befolkningen.

Men jag: törs inte sova. Känner ångesten äta upp mig med täckets hjälp. Känner att jag kvävs av avståndet. Från allt som sker. För allting händer överallt, men inte här.

Alla människor som slinker ur greppet eller bara upphör att vänta. För varje halvår. För varje år. Tröttar ut. Inget man går all in på. Liksom.

Vet inte längre var hemma är, och det skrämmer mig. Längtar tillbaka till en annan plats, men den platsen kan vara flera och utgjorde bara ett hem då vissa människor definierade den till hem, men nu finns människorna på annat håll. Kanske på platser de kan kalla hem, liksom självklara hem. Som vara längre än ett halvår ett år åt gången.

Alla vackra människor

Törs inte sova, vetskapen om att inte höra men vilja höra hemma någonstans, önskan att hitta de där människorna som tar bort rädslan och paniken över att sova. 

Att hitta hem ska vara en schlager

Ett år har gått. Och ännu ett hem har lämnats.
Färskt i minnet är staden med stranden med stränderna, till och med huden bär spår av solens framfart vid Medelhavet.
Ett år har gått. Ett år med en stad som utgjort och som utgör ännu ett hem i raden av tillfälliga boplatser.

Att sätta sig på bussen hem. Vänta timme efter timme på att komma fram till Ursprunget, den första boplatsen, som upphörde att vara ett hem för så länge sedan.

När min far frågar om det känns som att komma hem, svarar jag ja - med hänsyn till huset han och min mor bor i, men nej i fråga om staden i sig.

Kanske kan mitt hjärta bara slå där miljontals andra hjärtan slår, i min omedelbara närhet. Där livet sker på gatorna. När allt är nära. Allt är långt ifrån och allt är givet människan som lån. Lån. Av en plats. En tillfällig boplats. En tillfällig plats att kalla hem. Charmen i den latenta ångesten av att allting är förgängligt. Alla ansikten, alla eventuella amantes. Ger det ger dem ett halvår ett år liksom. Kanske flera små halvår år men aldrig mer än ett i taget, måste byta boplats måste byta hem, måste höra hemma litet överallt för att inte känna efter för att inte fastna.

Att sätta sig på bussen hem. Som så många somrar förr. Landskapet likadant. Passerar fina rapsfälten, passerar barrskog efter barrskog. Förut med förväntan, nu med en plötslig känsla av att inte höra hemma någonstans, eller snarare ångesten över att inte veta vilken av de tillfälliga boplatserna som passar för livets 24 fyllda.

För det som får dig att stanna det som fått dig att stanna är de tillfälliga människorna. Alla unga som liksom du ännu inte fastnat. Men alla platser annorlunda nu, alla tillfälliga små vänner och amantes, utspridda med tidens framfart, med alla önskningar om ett kanske inte bättre men åtminstone nyare liv mot en brådskans botten. Jag är ju en av dem!

Finns ingen självklar plats, för alla dem som utgjort hemmen alla har bytt. Eller hittat hem i en annan människa. Och vissa platser som hållts i den unga förälskelsens naiva grepp, har tappat sitt ursprungliga värde och känsla. För folk hittar tydligen käeleken vid 24 eller 25.

Jag tänker att kanske staden vid vattnet, staden med två av mina bästa och så En som vunnit mark i minnets labyrinter. En som tidigare hörde hemma på en av mina tillfälliga boplatser och nu bor där de där två av mina bästa bor. Kanske är det den staden som åtminstone borde vara nästa. Ångesten över att  det kommer dröja. Så nära men inte där, är platsen som tilldelats mig, platsen jag bestämde inte var för mig. För få hjärtan, för få.

I Ursprunget satt jag igår, som paralyserad, och försökte komma på någonting att ta mig för. Försökte tänka ut hur människorna andas här, i avsaknaden av alla miljoner välbehövliga hjärtslag. Så långt borta. Så långt ifrån. Skrämdes av tanken på avståndet, skrämdes av tanken på hur många, alla dem, som lämnat. Och så tanken på alla platser jag kunde befunnit mig på i stället, men samtidigt paniken över att inte längre veta min självklara plats.

 I Ursprunget hålls jag vaken, av en sol som, i mitt tycke, skiner alltför starkt och alltför ofta. Den där solen som alla de tillfälliga vännerna och amantesarna på alla tillfälliga boplatser fascinerats av. Vaknar upp i tidiga morgonen, med andan i halsen, snabba hjärtslagen, borde vara någon annanstans, men var? But where?