kanske äter jag middag med min bästis, sade jag
annars snurrar jag mest runt
snurrar runt på gatorna
snurrar runt i tankarna
snurrar runt i tanken på
att någonting är fel

som ett flöte
guppar upp och ner
gör känslan gör känslorna
över under ytan
ibland nappar det ibland känns det tröstlöst och ofta dras jag ner
av fula fiskar

jag tänkte
det kommer säkert bli problematiskt liksom
återseenden brukar vara det, efter längre perioder ifrån varandra
och problematiskt blev det
så jag tassar på tå när den andre är svag och jag bara vill vara till lags
ett slags desperat försök att bli älskad
som om jag inte förtjänar det, tappat förmågan att tro på att jag får synas

kärleken till staden
som också den är problematisk
som om jag för alldeles för längesedan tappade bort storslagna drömmar
under mörka nätter
bland tegelhus
med en hjärna som inte vuxit klart
med en hjärna som skakades skadades hade skadats av hårda ord från barn och jag var fortfarande ett barn och drömde som ett barn och gjorde dumheter som ett barn
och jag har fortsatt tänka drömma göra dumheter som ett barn som bara barn gör

kanske handlar det om en längtan
om en längtan tillbaka, om en längtan till något pågående, om en längtan framåt
en längtan till närhet
närhet till glädjen
närhet till dekadensen
närhet till människor

sitter i mitt älskade ålidhem,
sitter i min sommarlägenhet och hör skratt från gården utanför
solen som kommer och går
och någon har bjudit in mig till en fest på ålidhem i dag, någon jag aldrig har träffat och det är en fest som är den sista för honom i det här landet åtminstone på ett tag.

finns flera sådana, flera sådana har jag träffat. sådana som kommer hit för att studera, sådana jag spenderat en natt eller kanske nätter med men som förr eller senare försvunnit, liksom jag försvinner. och jag sitter i en lägenhet på ålidhem och jag tänker, det här är första gången som jag bor i egen lägenhet i staden och det känns vackert och sorgligt på en och samma gång för det är som om umeå alltid varit en stad att lämna, att komma tillbaka till ibland men aldrig stanna kvar i. det är klart att det finns de som stannar, de som inte önskar annat än att stanna, de som inte vet annat än att stanna. men sådana som jag, vi är sådana som kanske aldrig nöjer sig. kanske svek oss hemstaden så tidigt i ett så avgörande skede att vi aldrig kommer förlåta eller glömma. kanske sökte vi oss därför ut för att hitta andra platser med förhoppningen att dessa skulle behandla oss bättre än vad ursprunget någonsin gjorde.

och kanske blev det till en vana. resandet en naturlig del av livet, av att känna sig vid liv. platserna blev många liksom uppbrotten. jag tänker med förtjusning och med sorg lika mycket på gamla gator som på gamla människor. alla får de plats i hjärtat.

jag sitter i en studentlägenhet på ålidhem och tänker på förlorade chanser. chanser jag förlorade för att jag inte var redo, aldrig varit redo för att bestämma mig. minns jag pratade med f och j härom veckan, om att det ibland handlar om att bestämma sig för någon, kanske alltid, för att finna en partner. one's heart set on someone. liksom. men jag har alltid varit för rädd. för rädd för att bli lämnad, för rädd för att lämna friheten, för rädd för att samla minnen och romanser, sådant som ålidhem är fylld av, sådant som ålidhem fyllde mig med. det ålidhem som på många sätt har gjort mig till den jag är.

och jag kan inte låta bli att göra det 
igen
jag läser hela mejlkonversationen igen
och du är i Darwin typ och vi har inte träffats på tre snart fyra år typ 
men jag läser om hur vi skrev med varandra igen
och det var typ sex och ett halvt år sedan vi sågs
men det kan ta tid att glömma känslan