kanske handlar det om en längtan
om en längtan tillbaka, om en längtan till något pågående, om en längtan framåt
en längtan till närhet
närhet till glädjen
närhet till dekadensen
närhet till människor
sitter i mitt älskade ålidhem,
sitter i min sommarlägenhet och hör skratt från gården utanför
solen som kommer och går
och någon har bjudit in mig till en fest på ålidhem i dag, någon jag aldrig har träffat och det är en fest som är den sista för honom i det här landet åtminstone på ett tag.
finns flera sådana, flera sådana har jag träffat. sådana som kommer hit för att studera, sådana jag spenderat en natt eller kanske nätter med men som förr eller senare försvunnit, liksom jag försvinner. och jag sitter i en lägenhet på ålidhem och jag tänker, det här är första gången som jag bor i egen lägenhet i staden och det känns vackert och sorgligt på en och samma gång för det är som om umeå alltid varit en stad att lämna, att komma tillbaka till ibland men aldrig stanna kvar i. det är klart att det finns de som stannar, de som inte önskar annat än att stanna, de som inte vet annat än att stanna. men sådana som jag, vi är sådana som kanske aldrig nöjer sig. kanske svek oss hemstaden så tidigt i ett så avgörande skede att vi aldrig kommer förlåta eller glömma. kanske sökte vi oss därför ut för att hitta andra platser med förhoppningen att dessa skulle behandla oss bättre än vad ursprunget någonsin gjorde.
och kanske blev det till en vana. resandet en naturlig del av livet, av att känna sig vid liv. platserna blev många liksom uppbrotten. jag tänker med förtjusning och med sorg lika mycket på gamla gator som på gamla människor. alla får de plats i hjärtat.
jag sitter i en studentlägenhet på ålidhem och tänker på förlorade chanser. chanser jag förlorade för att jag inte var redo, aldrig varit redo för att bestämma mig. minns jag pratade med f och j härom veckan, om att det ibland handlar om att bestämma sig för någon, kanske alltid, för att finna en partner. one's heart set on someone. liksom. men jag har alltid varit för rädd. för rädd för att bli lämnad, för rädd för att lämna friheten, för rädd för att samla minnen och romanser, sådant som ålidhem är fylld av, sådant som ålidhem fyllde mig med. det ålidhem som på många sätt har gjort mig till den jag är.
om en längtan tillbaka, om en längtan till något pågående, om en längtan framåt
en längtan till närhet
närhet till glädjen
närhet till dekadensen
närhet till människor
sitter i mitt älskade ålidhem,
sitter i min sommarlägenhet och hör skratt från gården utanför
solen som kommer och går
och någon har bjudit in mig till en fest på ålidhem i dag, någon jag aldrig har träffat och det är en fest som är den sista för honom i det här landet åtminstone på ett tag.
finns flera sådana, flera sådana har jag träffat. sådana som kommer hit för att studera, sådana jag spenderat en natt eller kanske nätter med men som förr eller senare försvunnit, liksom jag försvinner. och jag sitter i en lägenhet på ålidhem och jag tänker, det här är första gången som jag bor i egen lägenhet i staden och det känns vackert och sorgligt på en och samma gång för det är som om umeå alltid varit en stad att lämna, att komma tillbaka till ibland men aldrig stanna kvar i. det är klart att det finns de som stannar, de som inte önskar annat än att stanna, de som inte vet annat än att stanna. men sådana som jag, vi är sådana som kanske aldrig nöjer sig. kanske svek oss hemstaden så tidigt i ett så avgörande skede att vi aldrig kommer förlåta eller glömma. kanske sökte vi oss därför ut för att hitta andra platser med förhoppningen att dessa skulle behandla oss bättre än vad ursprunget någonsin gjorde.
och kanske blev det till en vana. resandet en naturlig del av livet, av att känna sig vid liv. platserna blev många liksom uppbrotten. jag tänker med förtjusning och med sorg lika mycket på gamla gator som på gamla människor. alla får de plats i hjärtat.
jag sitter i en studentlägenhet på ålidhem och tänker på förlorade chanser. chanser jag förlorade för att jag inte var redo, aldrig varit redo för att bestämma mig. minns jag pratade med f och j härom veckan, om att det ibland handlar om att bestämma sig för någon, kanske alltid, för att finna en partner. one's heart set on someone. liksom. men jag har alltid varit för rädd. för rädd för att bli lämnad, för rädd för att lämna friheten, för rädd för att samla minnen och romanser, sådant som ålidhem är fylld av, sådant som ålidhem fyllde mig med. det ålidhem som på många sätt har gjort mig till den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar