just to find yourself sitting in a golden cage

Hittar inte vägen ut
hittar inte vägen ut

alltid förut det fanns
ett loophole
alltid förut det fanns

nu blir allting fel
som om jag skymtar svaret på alla frågor all tvivel
men bara ibland
bara genom spjällen på
min golden cage
som jag absolut inte förtjänar

poletten föll ner
sitter i fredagens färd mot natt
försöker se serier ensam
försöker koppla bort
medan alla snedsteg känns och tänderna gnisslar och håret gnuggas

jag förtjänar inte
jag har min gyllene bur
men får egentligen inte plats
finns så många andra som passar bättre

vet ingen annan plats bara
vet bara ingen annan plats

är 24 år på mitt 25:e och dagarna gnisslar förbi,
och jag gnisslar tänder
förstenas tappar ännu ett grepp

kanske trodde jag
att åren skulle hjälpa
kanske trodde jag att visdomen kom på köpet
men fortfarande sitter jag in min fallfärdiga lyxinhägnad som jag inte förtjänar och aldrig förtjänat
och tänker bara på det där enda jag behärskar
det enda vapnet jag kan ta till
när livet plågar mig

jag har ingen plats
jag har bara en metod
för att inte stanna upp
jag släpper bara taget
behöver bara släppa taget
är ju så enkelt

att skippa det där lilla extra
att ta den långa promenaden
ersätta smörgåsar med tandtråd och listerine
fräschören som infinner sig då
när du är ren
och vet att du passar inte in i guldburen bland de andra fåglarna
men här, i känslan av fräschör, av självbehärskning, här går det bra
och här får du vara i fred
kanske till priset av ludna armar och ännu mer stupidity
men bättre än att höra gnisslet
men bättre än att andra behöver känna höra gnisslet

se

Egentligen mer motiverad än någonsin. Men i svallvågorna efter gårdagen gårdagar är det lätt att tappa andan.

När det brister. Plötsligen. Du vet, är luftslottens härskarinna. Bemästrar dem som ingen annan. Och i gårdagens barnsliga försök till arkitektoniskt stordåd, petade någon litet försiktigt på den flortunna fasaden, så att allting rämnade. Och floden kom. Den arga, eller uppgivna, det forsade ur mig. Allting jag trodde jag var, vad jag trodde jag hade, trodde jag hade byggt upp. Praktiskt taget Ingenting. Och resten av gårdagen låg jag knappt vid liv under spillrorna av mitt livsverk, och en och annan skuldbelagd själ stannade upp för att fråga hur det var fatt. De trodde ju att alltihop var deras fel, men det var mitt, bara att de inte såg eller hade upptäckt det, där floden vällt fram. Så snygga fasader, men så gedigna fuskbyggen.

Uppriven. Inga toner i världen som kunde trösta. För hur tröstar man ett självförstört hjärta? Och benen som knappt bar fram i den västmanländska sensommarkvällen. Bara knotten och så jag, krossad av min egen skapelse. En skapelse så intetsägande och uttjänt i denna lilla värld.

Inget annat, ingen annans hjärta som fått mitt att krossas, bara mitt eget. Det barnsliga hjärtat som trodde det räckte med tron på den vackra poleringen, när det i själva verket krävdes en väluttänkt plan och mycket arbete. Kanske har det alltid varit så. Kanske är mitt liv bara en länga av semisnygga fasader utan stomme. Sköra. Så sköra. För syns skull. Se men inte röra.