no consolation prizes

Memories... Så litet som ska till. Behöver bara en bild.

Det man drömmer nu, har ingenting med verkligheten att göra. Det man drömmer nu, är önskningar. Det man drömde då, det man drömde för ett år sedan, hade ett sting av hopp av kanske kanske kanske. Nu. Ingenting. Nu. Ett dagligt uppvaknande till absolut ingenting. Det fortsatta Ingenting. Intet.

Utan händer utan hjärtan utan en enda ingen alls. Finns ingenting. Finns inte en enda. Finns inte alls.

Det var annorlunda då, det var annorlunda i ett annat år. Välja litet. Skonade hjärtat på det sättet. Kunde välja, för det fanns att välja mellan. Nu. Ingenting.

Strövar hem från daglig känsla av att inte räcka till att inte komma fram dit alla andra verkar komma fram. Istället. Tar egna vägar. Tar på mig springskorna. Tar egna vägar. Planlöst löpande i en stad där jag redan tappat fortfästet. I en stad som lovade så mycket som satte hjärtat i brand men som bara fått mig på villovägar. Som bara fått mig att. Nu. Ingenting. Staden har inte lämnat någonting att önska. Staden lämnar ingenting åt fantasin. Det finns ingenting att hoppas på. Fantasin förbrukad, dagarna räknade, y no tengo donde ir.

Du vet, förra året var året med trollbundna blicken. Och även om man längtade bort, så fanns det liv i nästan varje helg. Fanns det hopp. Var inte en bortsprungen lycka. Fanns en framtid. Var där. Såg mer. Såg bortom. Nu ingenting. Nu absolut ingenting. 

Fed up

Frukost till middag. Någonting ska den väl ha. Skitkroppen som inte längre förmår bryta ned alkohol.

Så uppgivenheten. Barnet. För sent att göra om. För sent att rätta till. Alla dagars outfyllda linjerade ark. Ränderna. Går aldrig ur. Nu vill jag bara komma i mål. Bra finns inte. Rekord finns inte. Ändå ingen att visa upp någonting för. Ändå ingen att hålla i handen. Komma fram och hyfsat rätt. Vill bara vila ut. Vill inte ha någon medalj; det är oavsett för sent för det. För sådant som glimrar.

Hade någon funnits där, hade jag vetat att någon funnits där, hade allting gått galant. 

Anxiety strikes again

Alla prickar. Alla dessa prickar. Så en. Tänker, det gick ju bra, någon sade ju det gick bra det var ingen fara. Så det onda. Så man inte klarar av. Att sova.

Och minst åtta timmar. Det är vad som krävs. För att inte mata alla vårmonster, de där monstrena som hittar rädslor letar rädslor hela tiden. Så fort solen är framme och läxorna är lästa eller ofta även om läxorna inte är lästa som nu. Till exempel.

Tänker det var säkert lugnt för två år sedan, men hur är det nu? Alla prickar som rest världen runt och flirtat med starka solar. Alla löpturer på spanska stranden. Tänker att, det enda man kan göra är att vara försiktig. Vill att någon ska säga det är lugnt. Liksom. Inte vakna på natten, inte kunna somna om. Inte vilja drömma i onödan.