min lilla sorg

en bild av henne
räckte till ett öppet sår
ett öppet hav
av sorgkantad längtan tillbaka

there was no relationship

ska dansa fastän hjärtat brister

ser alla dina bilder ikväll
ser alla dina bilder med hon som hade kunnat vara jag
din loved one
din kära
din skatt
och hon är från danmark och du är från turkiet och en man från danmark som jag låg med i maj skrev till mig idag och frågade när jag skulle komma tillbaka till köpenhamn och jag sade jag kommer inte
för som minnet av dig som minnet av dig som hade kunnat vara min gör att jag drar mig tillbaka gör att jag bestämmer mig bestämt mig för att åka till norge åka till han den där som verkligen verkligen tycker om mig och som känns stabil och smart för han jobbar med havet han är en man av havet och just nu behöver jag en man som honom ja just nu behöver jag någon som kanske inte ger mig multipla orgasmer men en som lagar frukost åt mig kysser mig över hela ryggen säger att han är förälskad i mig säger att vi ska åka skidor i februari och att han hyrt en stuga via universitetet och det vore så himla soft ifall jag kunde komma så kunde vi åka skidor så kunde vi dricka varm choklad så kunde vi rå om varandra utan kompromisser så kan vi se och jag tänker på han från turkiet jag tänker på honom men han är på andra sidan atlanten med sin danska skatt och hans skatt är inte jag fast jag kanske hade kunnat vara det om jag bara inte åkt iväg varit sämsta elakaste personen och dessutom åkt iväg den där gången för två och ett halvt år sedan. han var den bästa. han var den jag skulle valt om det vore idag, jag skulle inte tveka du vet. men tveklöst valde jag bort honom då. och nu är hans älskling en blond dansk skatt som han skriver att han älskar.

mannen från turkiet, jag mötteh honom ett år efter att jag bara stuckit låtit allting förstöras och vi satt i en park och det var bästa vädret och han var världens finaste men jag kunde inte hantera det kunde inte hantera hans gestalt hans väsen. var fortfarande för fucked-up för att låta den vackraste komma in så när vi skulle ta farväl och han lutade sig fram så vek jag bort med ansiktet visste inte varför men det fanns också en man från tyskland i tankarna kanske därför jag inte besvarade kanske sämsta movet någonsin, kanske hade vi varit skatter tillsammans nu, kanske hade vi varit lyckligast på andra sidan atlanten nu om jag inte vikt undan med huvudet. kanske hade jag inte gråtit sedan en vecka då. kanske hade jag inte gråtit över dig. men kanske hade jag inte heller åkt till nicaragua om jag inte vikt undan.

gråter igen. helvetes jävla skit. du var den bästa men jag behandlade dig sämst. har aldrig varit så lycklig som med dig, har aldrig känt mig så trygg som med dig. älskade fina dogan, jag lovar att jag är ledsen för det som hände. jag lovar, hade valet stått idag hade jag aldrig valt bort dig. men kanske behövde jag det ett år eller kanske två för att begripa det. för att begripa att du var det finaste jag någonsin hade kunnat få och ha. 

my fucked-up being

du vet
gråter över minnena av felstegen
och en av äventyren
han sade jag är som du
hedonist by night
depressed nostalgic by day

han undrade när jag skulle komma till köpenhamn
jag sade jag ska till norge
för jag har en special friend där
och jag har låtit saker passera många gånger förr
bara lämnat och låtsats glömma sade jag
speciella vännerna sade jag
tills jag insett att jag kanske borde stannat
inte borde knullat runt
inte borde fuckat runt och i förlängningen fuckat upp
allt jag hade innan
flykten inte alltid synonymt med positivt
och en flykt kanske kan vara att låta sig förloras i någon annan
kanske är det det som kommer hända
med han i Norge
så jag sade till köpenhamnskillen
I'm going to try and find out wether my fucked-up being can handle all that exclusiveness
Maybe it will and maybe it won't and if the latter, I'll let you know ;)

Jag vet också att jag gör detta för Dogan. Eller för minnet av honom. För att påminna mig själv om att inte alltid lämna. Som jag annars är så bra på. 

dogan

kom jag försent
jag menar valde jag för tidigt?
var jag för ung?

de säger det finns sätt att ta reda på
du vet
om en vill veta om den man lämnade var den rätte
den man borde varit med

allting stämmer
och det gör mig så ledsen

och jag vet ju liksom
hade inte varit samma person
om jag inte gjort allt det där
jag kände att jag behövde göra
hade inte varit samma person
om jag inte rest hit och dit
träffat den och den
träffat den ena efter den andra
hade sannolikt inte kommit till insikten
att det var du som var han
som jag skulle välja om valet stod idag

men varför vek jag undan den där gången
du vet
ett år senare
varför vek jag undan med blicken
och det var en stund då jag tror att du ville kyssa mig
varför visste jag inte bättre
än att dra mig undan?

jag skiter i alla de fina
jag vill vara med han som gjorde gör mig glad

dogan

när man vet att man valt fel
och man känner det i hela kroppen
som att man vände bort som om manstack ifrån det bästa som hänt en
bara för att uppleva mer bara för att inte stanna
för stanna är ju dumt det går ju inte

helvete
den bästa valdes bort
den bästa jag någonsin haft
valde jag bort

Why am I even writing this?

Hey Dogan, 

I don't know why I never got to write this earlier. And I don't know why I let myself write this now and actually send it. Though you should know I've thought about it a number of times and for a long time and I've tried to let myself get vulnerable enough to do so. It feels so wrong to somehow interfere with your life and you seem so happy (according to social media at least) and I don't wish you anything less. It's just that, I realize now, I realized quite a while ago, that you made quite the impact on my life. And it got to a point where I couldn't deny this anymore, nor run away from it. 

But I've been very good at running away. From many things, if not most things. From situations where beautiful people have come beautifully close and I've got so self conscious I haven't been able to handle the situation. Or I've thought I can't and that I will never and so I've just let things go and maybe - probably - become a seemingly cold-hearted person all at once. I've done it a number of times. And I feel like that time you know that summer in 2013 that was exactly what happened. And so I I'm afraid I treated you badly and couldn't cope with your beautiful being and your being nice to me. That spring when I met you, despite not seeing much of each other, I felt things I hadn't felt in years, if ever. Probably the latter. 

I mean, why would I else still be writing not only to you but also about you? Why would I despite always running away and seeking new experiences and meeting new people and meeting new boys keep coming back to thinking of you? Why would I, although it might sound creepy, always think of you whenever I go to Ålidhem and sometimes pass by your old house since it always brings me a nice yet blue feeling? I remember I told many of my friends, even back in 2013, you know. I told all of them that whoever got to spend her life or at least a part of one's life with you would lead a happy life. But when I met you I was so scared, I got so scared. And so despite your beautiful being I turned cold-hearted. And I remember I felt like things were moving fast for some reason and I was not prepared and it felt like an invasion in my life. But I think it could have been the best of invasions had I let myself go, had I let you in. But I ran away. Again. Like before. 

You know, I stumbled upon this poem I wrote in May 2013. It's in Swedish and I wouldn't want to expose you to it now, but it’s about meeting you and when reading it I was immediately thrown back, feeling-wise. And I remembered how happy I was about meeting you. How happy you made me and how good it was for someone like me to meet someone like you. I was a major fuck-up then, and I'm still a major fuck-up in certain ways and I still have stuff to deal with probably so not to remain a major fuck-up but I think when meeting you, I was in a bad state and it had been a rough year and I think meeting you meant that things started to change and things started to improve, even though slowly. 

Maybe and unfortunately you mainly got to see the horrible cold-hearted being I was during the initiation of that self-improving phase. You should know however, that some time after meeting you and things sort of slipped away I started to re-evaluate certain things and even though being a mean person around you, for which I'm very sorry, I think I started to become a bit of a better person. Because I think I slowly started to let myself letting people in. Maybe it took another year or more and maybe it's just a small change but I believe things started happening. 

Maybe I would have remained that mean person had I not moved abroad that time in 2013. Maybe I would have become an even worse person. Maybe I needed that year to understand that running away doesn’t necessarily mean running away for the better cause maybe when you're running away you might loose things along the way. Maybe I realized that sometimes it’s good to shake that little Dean Moriarty off my shoulder. Hell, maybe running away could even mean running away from oneself and one’s safety spot and actually let someone in. Maybe that’s a good way of, if not running away, maybe get lost? And I love getting lost.

jag har blivit bättre på att släppa in

på en spårvagn någonstans
och du har en hand i mitt hår
och du säger saker på ett språk jag ännu inte kan
men orden är söta som bakelser
och för första gången
blir jag inte äcklad
inte överväldigad
drar mig inte undan

du tar min hand
du tar min arm
du säger
vi springer genom regnet!
och det är en tisdag
i en stad
med gula vagnar och gula dagar
fast det regnar det haglar ibland
men du har lånat din pappas bil
och ingenting kan komma åt oss

just nu just här
är jag kanske kär i dig

where is my mind
nervous as fuck
paranoid as fuck
yet happy occasionally


det sitter inte i längden
det sitter i hjärtat