den villkorslösa kärleken från två föräldrar manifesteras av ett telefonsamtal där de berättar hur mycket pengar som satts in på ens konto. för det är julafton. för det är dags att casha upp att catcha upp att höra om allt är bra med mig att höra om jag är lika ensam som för två dagar sedan deras middag som väntar på att bli uppäten deras barn och barnbarn som har sig på en nyinköpt dansmatta och när de ringer går jag på en sidogata till min gata i Prenzlauer Berg, undrandes om ifall en enda liten späti kan tänkas ha tranbärsjuice för min flatmate har urinvägsinfektion och kan inte jobba kan inte flyga med jobbet till kuba, ligger hemma i soffan och går på antibiotika. de undrar hur jag har det. och solen är nästan borta men det är inte kallt här, inte som jag är van vid i december. de undrar: vad ska du göra nu? och jag säger: ska leta juice till min flatmate hon är hemma och är sjuk så jag är inte själv och jag ska laga mig lite mat och se på Homeland och det går ingen nöd på mig. jag vet: jag borde vara glad, jag borde bli glad för att de ringer. för att de berättar för mig: si och så många kronor har satts in på ditt konto och vi har skickat ett paket, har du fått det än? istället blir jag irriterad. vill inte lyssna på dem vill inte vara med dem just nu. bland julskinkor och dansmattor där hela december hänger på en dags förträfflighet. där allting ska vara glädje men där jag sällan trivts, inte på den dagen inte på just den dagen. jag pratar med min familj i kanske en kvart. börjar skala brysselkol medan jag pratar med syrran. när jag är själv igen lägger sig ett sorgset lugn i köket. men sorgsenheten har inte att göra med att jag önskar att jag vore med min familj. och sorgsenheten har inte att göra med ensamheten på just denna dag som är julafton. nej, det är någonting annat. kanske önskar jag att det fanns något mer att hämta i det där samtalet. att det fanns en föräldrarnas trygghet mellan deras tomma prat om vad de håller på med. om deras dumma oro angående min ensamhet. kanske önskar jag att det ska komma något nytt. ett par föräldrar som stampar på stället känner jag. och jag: som vilsnaste rovdjuret som behöver närhet men inte av dem, inte i från några föräldrar. inte idag. men jag har spöken närvarande så många men inga föräldrar kan jag bort dem idag. vem kan jaga mina spöken? vem kan få mig att känna mig trygg? han med mörka lockar? kanske. troligen. men vill jag det?

världen ligger för mina fötter men jag ligger på sniskan ett stirrande ut i tröttaste tillvaron där ingenting spelar någon roll för man har ingen att dela någonting med jag gick en promenad allena i decembereftermiddagen jag hade ingen att gå med för m var sjuk och e har åkt till london jag gick en promenad som kändes meningslös. jag gick en promenad i ett försök att komma bort ifrån obekväma mailsvar och sanningar. jag gick en promenad och min kropp var bara ett bihang till ledsamheten. och inga bilar stannade. jag borde lägga mina fötter på världen jag borde lägga hela min tyngd på världen men ingen ska behöva bära min börda ingen ska behöva gå med mina fötter på jorden