den villkorslösa kärleken från två föräldrar manifesteras av ett telefonsamtal där de berättar hur mycket pengar som satts in på ens konto. för det är julafton. för det är dags att casha upp att catcha upp att höra om allt är bra med mig att höra om jag är lika ensam som för två dagar sedan deras middag som väntar på att bli uppäten deras barn och barnbarn som har sig på en nyinköpt dansmatta och när de ringer går jag på en sidogata till min gata i Prenzlauer Berg, undrandes om ifall en enda liten späti kan tänkas ha tranbärsjuice för min flatmate har urinvägsinfektion och kan inte jobba kan inte flyga med jobbet till kuba, ligger hemma i soffan och går på antibiotika. de undrar hur jag har det. och solen är nästan borta men det är inte kallt här, inte som jag är van vid i december. de undrar: vad ska du göra nu? och jag säger: ska leta juice till min flatmate hon är hemma och är sjuk så jag är inte själv och jag ska laga mig lite mat och se på Homeland och det går ingen nöd på mig. jag vet: jag borde vara glad, jag borde bli glad för att de ringer. för att de berättar för mig: si och så många kronor har satts in på ditt konto och vi har skickat ett paket, har du fått det än? istället blir jag irriterad. vill inte lyssna på dem vill inte vara med dem just nu. bland julskinkor och dansmattor där hela december hänger på en dags förträfflighet. där allting ska vara glädje men där jag sällan trivts, inte på den dagen inte på just den dagen. jag pratar med min familj i kanske en kvart. börjar skala brysselkol medan jag pratar med syrran. när jag är själv igen lägger sig ett sorgset lugn i köket. men sorgsenheten har inte att göra med att jag önskar att jag vore med min familj. och sorgsenheten har inte att göra med ensamheten på just denna dag som är julafton. nej, det är någonting annat. kanske önskar jag att det fanns något mer att hämta i det där samtalet. att det fanns en föräldrarnas trygghet mellan deras tomma prat om vad de håller på med. om deras dumma oro angående min ensamhet. kanske önskar jag att det ska komma något nytt. ett par föräldrar som stampar på stället känner jag. och jag: som vilsnaste rovdjuret som behöver närhet men inte av dem, inte i från några föräldrar. inte idag. men jag har spöken närvarande så många men inga föräldrar kan jag bort dem idag. vem kan jaga mina spöken? vem kan få mig att känna mig trygg? han med mörka lockar? kanske. troligen. men vill jag det?

världen ligger för mina fötter men jag ligger på sniskan ett stirrande ut i tröttaste tillvaron där ingenting spelar någon roll för man har ingen att dela någonting med jag gick en promenad allena i decembereftermiddagen jag hade ingen att gå med för m var sjuk och e har åkt till london jag gick en promenad som kändes meningslös. jag gick en promenad i ett försök att komma bort ifrån obekväma mailsvar och sanningar. jag gick en promenad och min kropp var bara ett bihang till ledsamheten. och inga bilar stannade. jag borde lägga mina fötter på världen jag borde lägga hela min tyngd på världen men ingen ska behöva bära min börda ingen ska behöva gå med mina fötter på jorden

jag kommer rusande med ett brinnande hjärta

Någon man träffade som hastigast fick hjärtat att slå lite snabbare lite starkare Någon man träffade hade nordiskaste håret och längsta benen någon man träffade sade; jag har aldrig använt linser, kanske är jag för lat istället hade han glasögon jag sade; du ser ut som två olika personer beroende på om du har glasögonen på eller inte han gav ett osäkert ansiktsuttryck och frågade: vad menar du med det? som om han trodde att jag menade att det var någonting dåligt, när jag bara menade att det var fascinerande. jag berättade att så var fallet. och jag berättade att jag tyckte han såg bra ut i glasögon. jag tror att han blev glad. vi träffades en första gång. och jag brukar inte gilla öl, men vi gick till en bar han tyckte om men som inte var den han egentligen ville gå till, en bar som var stängd, men på baren vi hamnade beställde han varsin augustina åt oss och jag tyckte om den. han rullade sina egna cigaretter som de flesta verkar göra i Staden, och jag bad om en egen. han sade: jag visste inte att du rökte. jag sade: det händer. vi träffades en första gång, och han pratade om olika filosofer och kafkas dagbok. och när han nämnde kannt så tänkte jag bara på den där serien från fordom tider, på det bästa budskapet i världen. jag log lite igenkännande och kanske såg han det, kanske lade han märke till det. kanske tänkte han också: sapere aude. vi träffades en första gång, och han hade en grå skjorta på sig. jag hade en grön ulltröja som var alldeles för varm. och baren som vi satt på var alldeles rökfylld av tusen cigaretter. vi träffades en första gång, och efter den första ölen blev jag stressad för jag började tänka på tunnelbanor som kanske slutat gå. han sade att han trodde det var lugnt. han sade: vi kan ta en liten öl till. så vi tog en liten öl till. jag minns inte allting vi pratade om. sedan var det dags att röra på sig. och vi gick ut från baren och köpte oss varsin öl på en späti på hörnet. började vandra. han sade: en av sakerna jag gillar mest med berlin är att liksom bara köpa en öl och flanera. vi gick i nästintill total tystnad, mot en påstådd busshållplats där han sade det fanns en buss som skulle kunna ta mig till friedrischain. en öl i var och ens hand. en måndag i staden som just börjat frö mig, som pågått i tre år för honom. natten kylslagen och klockan var efter midnatt. tillslut kom vi till kottbusser tor och busshållplatsen, och bussen mot Warschauer Strasse skulle komma om bara några minuter. jag spanade ut mot vägen, sökande med min svaga blick efter lyktor. han stod bakom mig. plötsligt tyg som snuddade vid varandra. lite närmre. så mera tåg, så en trevande hand, två trevande händer sökande varandra, två andra händer krampaktigt hållande varsin öl. en annans hand i min i min kappficka. min kalla hand hans varma. hans andedräkt mot mitt hår. några sekunder då hjärtat rusar innan man förmår vända sig om, sakta så sakta för att inte skada stämningen. ett halvt varv mot kvällens vackra. läppar som slutligen möts. och två minuter går i nattens märkliga tystnad, i kylan som smugit in i livet på bara två dagar. så ser man ljus från vägen, och närmare kommer det, och bussen stannar in, och jag har fortfarande min hand i hans. och när dörrarna till fordonet öppnas och folk börjar klampa in, så frågar han: ska du verkligen åka? och man vill egentligen bara ge efter, men den månatliga förbannelsen gör att man behärskar sig och säger: ja, jag ska nog det. en sista kyss innan man hoppar på drömkrossande fordonet. sen är han borta och man vet inte när man senast kände sig så lycklig.

Och ibland är det någon som inte svarar
och en undrar varför
en undrar var glöden försvann
om engagemanget var för litet innan
var gåvorna för få, intresset för svagt
för det som delades men lämnades för snart sex år sedan

man gick bland molnen som var av papp och trä
och man tyckte allt var vackert men man undrade var meddelandet hamnade hos mottagaren
i papperskorgen kanske
eller placerad långt in i minnets trassliga labyrint
kanske spelade man inte längre någon roll
det som en gång var en länk mellan oss båda spelade inte längre någon roll
ja, kanske kom man för sent
kanske spelar det roll att aldrig komma mer än halvvägs hem
kanske spelar det roll att aldrig komma hem

en vän från svunna tider när ben var smalaste stickorna och erfarenheten spretade åt alla håll
när länken mot Hemlandet bröts PÅ RIKTIGT för första gången
där hemma varnade man mig för viktnedgångars riskmarkeringar och efterverkningar
där hemma hade man just fattat hade man just begripit vad det är att ha vänner
men aldrig fattat hur man fick dem
där hemma hade man färgat håret mörkaste brunt
köpt silkesscarves och bar på längtan och mörker
en längtan från ett mörker till ett annat och kanske till och med lite sol ibland

där hemma funderade man över vad kärlek var
var gränsen gick mellan att tycka om någon för att den syntes och att tycka om någon för att man såg den
för att denna någon såg en själv
i funderingarna drack man butelj på butelj, en varje helg och dansade med pojkar man undrade om man dansade med för att de syntes eller för att man såg dem
om dessa pojkar dansade med en för att man syntes extra tydligt med stickande ben
eller om de verkligen såg en

det gick en höst i sista ring och man väntade nästan bara på det som väntade
bakom terminens skuggor som jazzade sig genom timmar dagar månader
benen som tunnades reglerna som tummades på
butelj på butelj
sen kom november och man lämnade därhemma rädd och förväntansfull
for till landet med andra språket
for till landet som gick mot sommar medan därhemma gick mot vinter
med länken som skyddande hand

det var då
det var sex år sedan
och sist vi pratade låg snön tjock på marken
vi var vi möttes härhemma det som en gång var därhemma
och tankar tänktes om att vissa länkar är starkare än andra
det var då
men meddelanden försvinner glöms kanske bort spelar ingen roll mer
när ena parten aldrig hittar mer än nästan hem
när ena parten aldrig hittar hem
när ena parten aldrig kommer hem

And I get the urge for going, so I guess I'll have to go

Varje steg riktat mot hösten nu
varje steg riktat bort från paragrafern, linjerna och radavstånden

och jag undrar, var kommer den ifrån, morgonfrasen
med livet som insats och nu med livet som insats
gör jag alltid så, är det så jag lever livet - med livet som insats?

magen har fått sitt, man låtsas tills man spyr
du vet, för med livets som insats kan man bara leva kan man bara överleva en sommar
eller så
och de frågade mig, vill jag ha en vecka till, vill du ha lite mer
av livets insatser
och jag svarade, att jag inte hann
men egentligen var det så, att jag inte ville
ville inte längre ha livet som insats
vill ha livet som huvudsats inte som insats eller ens bisats
vill ha saker tillbaka igen

och jag riktar inre blickar mot Berlin och kanske Rom
och jag tänker, blir inte mer med livet som insats, men väl med en sargad haka

tänker på mil åter mil på railways
en dean moriarty på min axel som liksom bara...
och jag tänker, med en penna och papper kan man ta sig var som helst
och jag tänker, friheten framför allt
och jag tänker, om juni bjöd på ledset hjärta över att man inte saknade någon man ville sakna
så är vi bortom det nu
och jag tänker, om juni var ett hjärtats limbo, en insikt om att hjärtat bara skakats om, inte fångats
av någon med största hjärtat som kallade sig ord på b, som fick en att vrida på sig runt runt
för att sedan öppna dörren mot hösten stänga dörren mot vårens lilla äventyr
så är augusti då vägen är öppen mot Berlin mot Rom
och jag vandrar kanske ensam, ja solo, men jag saknar ingen annans fotsteg
jag saknar inga andras skor att gå i

medan andra lyssnar på repeat

med ett enda foto sugs jag in
sugs jag tillbaka

den där blicken de där bryna

resterna från en annan tid - det var 2009
ett par smala ben som ville dansa
som hade jobbat så länge
gått så länge så långt
på en plats där timmar blev till dagar och dagar blev till pengar
i den norska drömfabriken

så stod man där i den sydamerikanska enkelheten igen
i slitna skor och med massa pengar på fickan, knappt några kläder i backpacker-ryggsäcken
håret svart som natten
en älskad vän som sade; fattar du hur snygg du är
för man var fit
hade gått med stavar hela sommaren hela hösten
tills tiden i drömfabriken var utmätt

så man stod där på Plaza de Armas i Cusco
och förundrades över de omgivande bergen som var Anderna som var bland det vackraste man sett
utöver den där vackre unge mannen med bryn
han med vit t-shirt och arrogans
det var på den tiden då man oftast fick det man ville ha
det hände
man fick
man förälskade sig i var och varannan
men en och annan var extra speciell
en med bryn och vit t-shirt och arrogans till svans fick en svarthårig tjej på fall

det var på andra sidan jorden och det var andra gången jag var där
nästan
för första gången var i Chile - nu var man i Peru

man hade släppt taget om vinterns hårdföra händer
man hade släppt allting man hade för händerna
man var en ung vuxen och man visste så mycket men inte tillräckligt om livet
inte tillräckligt för att veta att man man inte bör falla med hjärtat före
så man slängde sig handlöst ut, och fattade tag i semesteridyllens tunna strängar
som slog an en ton
som lät renaste klaraste

han slog an en ton
han kunde spela
han kunde spela på alla känslorna på en och samma gång
hänförd lät jag mig förloras i det okända
chansade på att det var gott
att det var klokt
att det någonstans var meningen att fortsätta, ta ut steget
att det fanns en plats, ett mjukt underlag för hjärtat

men livet ville annorlunda
den mjuka mattan drogs undan just som jag förberedde mig för landning
just som jag kände the coast is clear
han ba no strings attached skulle jag tro
han ba, det här är ingen plats för hjärtats ro

var väl härligt för stunden för han den vackre
som en vacker låt med efterklang
sen byter man kanske
för vissa byter
medan andra lyssnar på repeat

för mycket för stor

nu går föraktets moln ihop i grupp

jag sitter på min bädd
och dagen försvann bland undertexter och matrester

förnuftet som bortsprunget

jag sprang inte men gick till lasarettet
konfronterades med munhålans ej fotogena uppenbarelse
de sade jag har en tand för mycket
de sade de ska ta bort en annan

sen gick jag hem
och byxorna satt snävare än vanligt
var olycklig och tänkte bara på mat mat mat
och varför ingenting känns roligt
och varför jag äter när ingenting känns roligt

varför jag halkar ned igen
till stora storlekar
så fort livet inte alltid ständigt är en fest

jag är ju bra på att vara i form, då funkar jag som bäst
inte i kakformen
inte i nonchalansen
att nonchalansäta sig igenom timmar
verkar vara min livstidsdom

så nu vill jag sluta med detta
innan det är för sent
så nu vill jag ha någonting att se framemot så jag inte hänger mig åt chokladkakor
åt 63 65 70 kilo igen
vi har varit där
för vi har varit där min vän
så många gånger förr

Anna, du är vuxen nu
eller borde vara
tillåt inte dig själv att tappa greppet igen
ned i självföraktet som väger 63 65 70 kilo
inte igen
minns hur lycklig du var för bara ett par veckor sedan
inte kan väl meningen med livet försvinna på så kort tid
inte kan det väl vara så lätt för dig att tappa greppet

minns du? ja, du minns
hur du vägde dig när du var hemma hos d. och var lite besviken över att väga 59, tyckte 58 var bättre
och nu sitter du här, med tre portioner mat i magen, ett stort förmiddagsfika, frukost och sedan 125 g godis. hur tänkte du, hur tänker du egentligen? vill du verkligen kasta bort ännu en sommar? vill du inte vara vacker mer? är du ledsen för att d. har åkt, är det därför?

sluta att inte ta hand om dig själv
59 är ok
men inte 63

I fredagskvällen band jag fast mig lindade jag in mig i invanda återkommande mönster
Ensamheten fick förnuftet på fall
för decilitermåtten var sedan länge bortstädade

Jag dukade upp min fest
som började och slutade utanför förnuftets ramar
jag var min enda gäst

fanns ingen modell
och konturerna var utsuddade
allting gick snabbt
och avslutades i ånger och rädsla för det omedelbara framtidsvalet som hette 3hg eller inte

så snart du lämnar den där platsen så upphör den att existera

en dag gick
då alla orden mödosamt flög in i mentala brandväggar
slappaste kråksången en hyllning till meningslösheten
föll med slappaste vingarna till golvet
ingenting släpptes in
så man släppte ut sig själv

man gick och gick
på gatorna i staden som snart ska lämnas
utan ett öre på fickan
utan riktning
man gick och gick under den grå majhimlen
man orkade inte vara hemma

en jag känner hade kommit in på Konstfack
men vi pratar inte mer
för kanske ratar man bort
när länder byts
så jag sade ingenting
skrev ingenting
låtsades som ingenting

men gråskalorna förblev
påminde mig om dagar
i landet där timmar blev till guld
som spenderades på hopp om ögon på dansgolv
som spenderades på tankar om pennor och papper

i landet där timmar blev till guld
sov man på en båt en gång
och någon sade att man var vacker
i landet där timmar blev till guld
fanns vackra män med penslar och färgfläckade skor

de där gråskalorna hindrade mig från handling idag
och plötsligt gjorde en som förut var speciell eller speciellast
sig påmind
det spelade ingen roll att den första frasen var ett ansiktslöst enkelt "hej"
att avståndet var typ hela världen
hjärtat slog sina dumma slag ändå
tam tam tam
som så många gånger förr
och han, som förut var speciell eller speciellast sade:
"det var så längesen" fast på sitt språk
och jag visste inte hur jag skulle svara
så jag svarade "haha" och "jag vet"
och han undrade hur det var med mig
jag skrev att det var bra

som jag väntade mig dröjde responsen
efter en timme skrev han "vad gör du nuförtiden?"
jag svarade inte
hjärtat brydde sig
för speciella ord speciellas ord går rakt igenom brandväggar rakt in i hjärtat
men slagen hade avtagit i styrka, lugnat ned sig
för jag tänkte på en annan
som alltid svarar när man skriver

torsdagsnätet

ljusen på gatan samlades som kvastar
vi möttes vid ett bord där korkskruvsspetsar
satt ribban för kvällar
där förnuft förstånd och sojaskvättar markerat revir
och morgnar höljts i dunkel svett

torsdagens matta yta
suddades ut
när benen fått sitt
och anspänningen jämnats med marken

vi glömde alla perfekta paragrafer
vi stängde böckerna och öppnade våra sinnen

genom köksfönstret skymtades sommarskuggor
det var för kallt för shorts för varmt för jeans

där ensamheten slutade började april

staden går mot vår igen
och i mars sista dagar fanns ett möte
april hade fjärilsvingar i håret
ett hjärta som fladdrade
och slog extra hårt av exceptionella ord

april tog min hand och sade:
kom med på resan
och tillåt fladder flaggish-hjärtat att leva igen
och april smekte mig över håret och sade:
det är ett nytt år
du vet, åren går
och du kommer få le igen

fanns ett annat år en annan vår
som ett isblock placerat i minnet av en stad vid vatten
alla tårar som föll
mot stenläggningar
mot försök till förändring
i januaris februaris mars farvatten
där leenden kom och gick
som kunder i snabbköpet
som kackerlackorna i hallen

man letade mening genom minuter timmar av ömma ben
och rekordtider
knän som sa ifrån
ett hjärta som ville så mycket
som strävade mot blixtlåsens accepterande
för det vackraste och finaste som fanns:
att passa in
i abstrakta och faktiska mallen
som framtagits definierats av fler än tjugotre år i jordelivet

isblocksvåren
som en smältande tapp
som bara en livets tuffa etapp
för glädjen kom ikapp
och nu: kanske blixtlåset ett mått på lyckan igen
kanske blixtlåset som en bas för lyckan
men vad gör väl det
när leenden finns igen
och fladdrande aprilhjärtats vingar flugit in och landat tryggt
i majs hektiska glädjetunnel

vårljusen som slocknar sent om kvällarna nu
vårljusen som sträcker sig mot juni,
säger:
kan bli en bra sommar det här
kan bli en varm sommar det här
kan bli en sommar där hjärtan flyger fritt om vingar bär
svävande, letande efter minuter timmar att ta till fånga

och någonting som luktar som ett hostel i Brooklyn

och du öppnar ytterdörren och in strömmar skärvor av en tid som flytt

en tyst vår som går mot sommar
dova vibrationer från övervåningen
och du andas in dofterna från studentkorridoren
och minns alltihop

flera år som gick
och minnen som dammade igen
så kommer doften tillbaka
och plötsligt kommer allt tillbaka
gatorna och ljusen
alla gatorna som borde känts så logiska men där du tappade bort dig
när du gick där själv
med nya Ralph Lauren-solglajjer
och kände att allting var perfekt, att ingenting behövde ändras

att gå på gator gå på ben
smala som stickor
och inne i butiker ser de märker de att du inte är därifrån
inte från stan
och de frågar dig "Are you French?"
och du svarar "No, I'm Swedish"
medan solen glimtar in genom skyltfönster
och jeans kostar så lite så lite
men brorsan har sagt: vänta tills ni kommer hit, utanför storstan
för här kostar jeansen mindre än minst

och varje frukost äts det bagels med cream cheese och en liter kaffe ungefär
och en morgon smakar kaffet lätt av kokos
och du önskar att kaffe alltid kunde smaka så
men vet att den här smaken kommer aldrig tillbaka
den hör hemma kommer stanna på Manhattan och du och din familj kommer åka om bara några dagar
och i Sverige smakar kaffet visserligen bra men också svenskt, och man äter inte bagels med cream cheese till frukost utan fil med flingor
och du känner hur rikt hjärtat är just nu, du orkar inte börja sakna i förtid
in advance

New York och Brooklyn känn som den efterlängtade
fortsättningen
på det som uttgjorde barndomens ljus
glädjens ljus som aldrig tycktes slockna
där allting bara hände
och timmar inte räknades på fingrarna på kronor på millimeter
där allting sögs upp och inget lämnades åt slumpen
just så är det nu, där du går runt bland skyskrapor
och tyvärr kommer du inte hinna med allt man borde hinna med där
inget Central Park ingen Empire State Building
finns ju så mycket annat att se
finns ju så många klänningar toppar att prova på Macy's och Forever21
finns ju så mycket
man hinner så lite

men om ett tag om nån dag
så åker du och din familj vidare till Washington
och där hinner du med att se allt som staden har att ge
Good old Abe
obelisken
och NHL
och du höll på att svimma på vägen till Washington, på pendelstationen
men fick en subwaymacka så tändsticksbenen reste sig igen

du är inte ens 18 och håret är fortfarande blont och bara ett par dagar innan ni tog planet till New York var du ute för första gången och hade klänning över jeans och kräktes på en toalett
och när du satte dig på planet så försvann allt det trasiga
och på planet satt en kille som du tyckte var fin och du sade det till syrran fast hon tyckte inte alls att han var fin, kallade honom för Dinosaurien.

sköra små steg

du vet de där dagarna
när du kan springa hur snabbt som helst hur långt som helst


kom och gick en sån där dag,
när benen bar typ överallt
känslan var sådan
som om den fysiska styrkan var starkaste på länge
själen svagast
det kom och gick en sådan där dag
när mints lilla vinpust kan få dig att brista
kan få leenden att falna
kan få händer axlar att skaka
en sån där dag då verkligen ingenting och allting spelar roll
en dag då ingen riktig hunger finns
och paniken kommer just därför

en sån där dag då man borde ha fångat några ögonkast
men livet var så skört och hunger fanns inte
och minsta lilla pust kunde få allt att rämna
så istället för att möta blickar blickade man in i väggars
stumma återkoppling
tog en sväng till ett träningspass som var övermäktig den kognitiva förmågan
och någon där i salen sade "kan du gå lite längre fram?" och tårarna som lekte under lock
som pockade på uppmärksamhet
och ben som inte ville åt samma hålls som alla andras ben
så man lämnade stället och handlade grejer för att skrida till handling liksom
gick hem, svor, slängde in haricots verts i frysen, stack ut och sprang
och Runkeeper sade jag sprang snabbare än jag någonsin gjort
och jag tänkte att det kanske stämmer
liksom att i övrigt gick allting åt skogen, alla leenden vissnade och försvann den dagen
men där själen nästan helt tog slut i kapp med kvällssolen fanns benen tog sig benen fram

alla mjölkskvättar alla smörklickar alla kontrollens kickar

det är en morgon när du inte kan sova
så du ligger och tänker på scones och hunger och rädslan för att tappa kontrollen
och känslan av jeans som sitter snävare än för en vecka sedan
socker som vana
som ovana

och du tänker,
du är så bra på det där med att vara du
när kontrollen är inom räckhåll
när kontrollen mäts i deciliter
i matlådors storlekar
och du tänker att det var en vecka sedan som måttet hölls
och nu har du ätit två lakritsbitar kl 4 på lördagsmorgonen
och därmed är kontakten på en måte bruten
mellan behärskning, matlådors deciliter
och jeans skenande snävhet

alla GI-dagars framfart
som fått dig att le utan ansträngning
är ju så bra på att vara just du
när kontrollen vilar i decilitermåttet
när kontrollen kan mätas på millimetern
men nu när kontrollens lilla lina brutits,
när kontakten nötts av alltför många dagar och kvällar av dekadens
så försöker du återfå en känsla av snävt tänkande, eller kontroll
genom snus som skrämmer
du vet, sådant där som du tänker
äter upp tandkött och värdighet och som sätter skräck i morgonhjärnan
lillhjärnan som borde få sova men som vaknar av danslejons små vrål
på hemväg från kårhuset

kontrollens kropp,
som är din eller snarare var din, balanserar i ytterligheternas marker,
där snedsteg mäts i lakritsbitar och rädsla mäts i portionssnus
kanske behövs en återgång till systematiserade tabeller
tabellerna du vet, där varje kola räknades, varje mjölkskvätt och smörklick
kanske borde ha kommit längre än så,
kanske borde ha kommit längre än du var när du var 19 och allting stupade tvärt nedåt eller rakt uppåt
men för att återfå den härliga deciliterkänslan, som leder till jeansens perfekta snävhet och känslan av deciliterkontroll
så kanske det åter är dags för block och penna
så kanske det åter är dags för en sommar av smärta ben utan hjärtesmärta
du vet hur ont det kan göra,
när hjärtat inte får vad det vill ha,
på grund av övergödning
inte själslig men fysisk
du vet hur hjärtat kämpat så många gånger
när decilitermåttet lämnats hemma på semestern
och du tänkt att det inte gör något
fast det gör det, gör något gör mycket gör hela skillnaden
skillnaden mellan kontroll och skenande,
mellan jeansglädje och jeansvrede

dags att tänka på räkna på
lakritsbitar, smörklickar och mjölkskvättar igen
så du slipper tänka på brustna leenden om sommarkvällar
så du slipper sitta där med skakigt hjärta
och fladdrande ögon
mot kontrollens fjärran horisont där jeanssnävhetens perfektion
smittade av sig på dina leenden

sådan är du

I think it will look better on you

Och ångesten som klättrar på axlarna
och oron som bor i mina ögon
alla känslorna på en och samma gång
och någon menar det fladdrar för mycket
och någon menar någon säger
tagga ner
det är lugnt
varför
fladdrar det varför fladdrar du så lätt i vinden?

men oron bor i mina ögon nu
och alla frågor klättrar på mina inre väggar
och alla veckor är räknade
och alla dagar uttänkta och utformade i teorin
men ingenting är säkert
ingenting sitter fast
fladdrar så lätt i majvinden
fladdrar så lätt när man just har fyllt 25 och borde vara vuxen men känner sig som 12 ibland eller ofta
och en man gillar skickade sin tröja som jag gillade när vi sist sågs, tröjan jag sade var fin och liksom skämtsamt "Can I have it?" och ett kort och tröjan var hans och han hade gjort kortet själv
och det var jag på kortet
och han jag gillar sade att han hade kul när han gjorde det
och på kortet stod det "I think it will look better on you"

short-term-nästet

och utan snus i tie timmar försmäktar jag i detta näste
och utan snus i tie timmar försmäktar jag fortsatt i mitt kvinnonäste

höljt i dunkel
glömt i damm

det temporära boendet
och jag talade med en man för en vecka sedan
och vi pratade om att ha många platser att kalla hem men inget som känns mest än
och därför, du vet, möblemanget i alla små nästena man haft, under flera år nu, varit blivit så short-term
inget av nesting, inget av hemtrevnad

du vet, alla mina böcker
du vet, du har sett,
alla mina böcker på travar på bord på golv på stolar
inga hyllor
ska ju ändå iväg snart tänker jag
ska ju ändå iväg snart
vind för våg
finns inte tid finns inte någon vits med hyllor
som skruvas fast skruvas upp sen skruvas bort och försvinner


och det är short-term alltihopa, inte bara nästet
för det är short-term med alla små band man knyter
för det är short-term med kroppens förändringar
som det verkar

lilla kroppen så lillhjärnan och man tänker;
gick ju flera dagar utan en endaste mil i benen
och man tänker;
gick ju flera dagar utan svett och utan vikter på livets viktminskande stativ
så man tänker; kanske måste träna för att få plugga
det där med att sitta still
det där med kompensation före prestation
för att överhuvudtaget kunna sitta still
springa före skriva
och springa före spisa

kanske har det kommit en sådan dag igen;
kompensationens glansdagar, var ju så längesedan vi var där;
lillkroppen och lillhjärnan; inte sant?
visst var det längesedan, är vi verkligen där igen?
ska vi verkligen börja om, igen?
men kanske blir prestationen bra om vi först kompenserar,
ja, kanske pluggar jag värsta bästa bara jag vet att mil finns köttsligt dokumenterade
och blir jag ängslig kommer kanske smärtor, en vad ett lår som säger,
här har jobbats, så prestera du - och sedan - ta helg nu
behövs inget mer av mil och vikter
behövs inte
take care
så ses vi imorgon
för en ny mil

alla besluten alla sluten
och du ska fatta alla, ska komma till alla
men det är ju tidigt än, för klockan är inte ens åtta än
och jag väntar på svar från mitt av short-term-love snabbt slående hjärta,
och jag tänker;
kanske börjar med en painkiller

Guess I was busy chasing boys

Man stirrar sig blind på datum i Västeråskvällen som går mot natten
datum man inte visste hade någon betydelse
men som närmar sig med stormsteg

I paniken, du vet
man snörar på sig skor utan dämpning,
beger sig ut i aprilmörkret som är mycket mörkt efter kl 21
och man springer
för första gången sedan augusti
så springer man långt långt från hemmet
hälarna som säger ifrån vaderna som säger ifrån men hjärtat som ber om mer

du vet, man sitter hemma och tänker på analyser men tänker inte analytiskt
du vet, 300 ord som ska bli 2000 är det tänkt
och istället för att komma på ord om argumentation så tänker man bara
boys boys boys
och så går man och dricker te med en man som dricker kaffe
och hade det varit en annan tid för kanske några veckor sedan så kanske jag hade brytt mig mer än lite
men nu bryr jag mig knappt alls, och sitter bara tillbakalutad i kaféstolen och ser honom i ögonen men inte på djupet
och han verkar bli nervös, som om han borde prestera mer
och jag har det trevligt men inte mer än så
inte trevligare än en kopp te och några glas vatten och en minimal promenad
sedan ringer hans mormor och han säger puss puss när de säger adjö
och sedan frågar han vad jag ska göra sedan och jag säger, jag ska analysera eller försöka i alla fall
och tänkte träna också, och jag frågar honom samma och han säger han ska ut med sina hundra som är två
och han som ska ut med sina hundar två bor i en sommarstuga utanför stan och han har varit i USA ett halvår och levt livet och nu vet han inte vad han ska göra med livet säger han men kanske skriver han sitt examensarbete och blir klar tillslut, kanske blir vuxen. han är 28. men vill inte jobba.
hade jag träffat honom för två veckor sedan hade kanske jag också varit nervös, men nu är det inte för två veckor sedan, nu är det tiden efter att ha träffat någon som charmat mig sönder och samman och som var för tre dagar men jag skulle ha velat haft mer, så mycket mer.

jag går och dricker kaffe med en, som jag ser i ögonen men inte på djupet och hans anletsdrag påminner om en annans, en som var så speciell så länge, och hade det varit för två veckor sedan hade jag kanske hoppat på tåget, accepterat utmaningen, bekantat mig med de bekanta dragen. men en man som är som en teddybjörn hände för snart två veckor sedan, och teddybjörnen snurrar i min skalle och jag kan inte släppa taget och kan inte släppa in. än.

ska analysera ska göra klart ska göra det som ska göras. ska försöka inte jaga haffa boys, ska försöka.

När du försöker behålla ett vaket tillstånd

minnesfragmenten genom låtarna du bara minns men inte hört på flera timmar

jag tänkte på gymnasiet och alla silkesscarves och skinny legs
chattade med en kille och sade; jag gillar skinny girls

ska till Berlin och undrar hur det hände
hur jag hamnade i situationen där nätflirtar spelar större roll än krogflörtar
har livet blivit svårare med smartphones?
eller lättare?

när jag insåg att jag skulle åka till Berlin med en telefon som bara kan slå nummer
skriva meddelanden
verkade livet plötsligt svårt
och när jag satt på tåget till Stockholm så förvånades jag över landskapet jag inte reflekterat över på
ett bra tag, i quizkampsdanser och facebookstalkningar
såg ut genom fönstret och skämdes över att jag inte kunde quizkampa quizdansa som de andra resenärerna

för fyra år sedan var jag i Sydamerika, det var före iphonens tid, det var på internetcaféernas tid
när allting var kanske 100 meter bort, när kontakten inte låg i fickan i handen
när jag pratar med med min väninna där, eller bara skriver, så svarar hon på momangen
kanske inte i Bolivias snårigaste trakter, men väl i Buenos Aires
annat var det då.


dricker vinet förtränger att jag älskar hur min kropp har blivit trots ölhelger och smöriga baguetter
tänker att inatt spelar det ingen roll
kanske gillar han mig ändå
han som väntar på mig i Berlin
kanske hinner inte benen expandera tills imorgon
kanske räcker det att vara 172cm svensk med gröna ögon
kanske sitter jeansen lika löst om några timmar

Hej gudomligheten,
man skriker ett ironiskt yolo på kalla promenaden
till dig
vad du nu är
man förfryser fötterna nästan
blir till t-rexklor, tår som snurrar ihop sig

på söndagar låtsas vi att det är lördag, skiter i böcker
skiter i allt det där som väntar
eftersom det ännu inte krisar
går i kyla vid Mälarstranden
alla hundarna, barnen och Erasmusstudenterna
fötterna som ger upp
grimasvädret som jag kallar det
men vi fick i alla fall godis från godisbutiken
har inte ätit mat på sex timmar säkert
men det är lugnt
vi väntar
kan ju äta pizza och se film liksom
låtom oss spara oss
kanske räcker med en kaffe trots allt
kanske räcker med en vanlig kaffe men det blir en latte
och en av oss säger att klientelet på kaféet är bröligt
jag säger att jag tänker mest på hur snygga alla är
den andra håller med
man dricker kaffet upp, lämnar stället och går en till liten kvart tills tårna inte finns mer
sen diskar man helgens hela disk och spelar gitarr och sjunger litet
mamma ringer när vi just ska gå och handla pizza
vi pratar en stund tills jag är för hungrig
hejdå hejdå, nu blire middag
går till pizzerian, vi beställer en vegetarisk och en med ALLT
sen går vi hem till henne och ser två filmer på raken

Place your words on my shoulder
press the button
the buttons
my buttons
you know them
you know them so well

screaming in the night
screaming to find some closure
within myself

always running away
from every way
from every road
I've ever tried
on every map I ever laid my hands on
I never stopped
to think
but I remember every kiss
I never count
but I remember every kiss
each and every one

dör hjärndöden, dör alla dödsfall, dör alla ord, dör på spruckna bottnar och glömda minuter. alla minuter, både glömda och bevarade.

letar efter hemingways idéer, letar efter orden, det sakans 250 stycken. jag vill komma i mål innan lovet är slut.

lovet har varit längre än vanligt. tänker på fula trashy treasures, som inte är där de borde vara.