så snart du lämnar den där platsen så upphör den att existera

en dag gick
då alla orden mödosamt flög in i mentala brandväggar
slappaste kråksången en hyllning till meningslösheten
föll med slappaste vingarna till golvet
ingenting släpptes in
så man släppte ut sig själv

man gick och gick
på gatorna i staden som snart ska lämnas
utan ett öre på fickan
utan riktning
man gick och gick under den grå majhimlen
man orkade inte vara hemma

en jag känner hade kommit in på Konstfack
men vi pratar inte mer
för kanske ratar man bort
när länder byts
så jag sade ingenting
skrev ingenting
låtsades som ingenting

men gråskalorna förblev
påminde mig om dagar
i landet där timmar blev till guld
som spenderades på hopp om ögon på dansgolv
som spenderades på tankar om pennor och papper

i landet där timmar blev till guld
sov man på en båt en gång
och någon sade att man var vacker
i landet där timmar blev till guld
fanns vackra män med penslar och färgfläckade skor

de där gråskalorna hindrade mig från handling idag
och plötsligt gjorde en som förut var speciell eller speciellast
sig påmind
det spelade ingen roll att den första frasen var ett ansiktslöst enkelt "hej"
att avståndet var typ hela världen
hjärtat slog sina dumma slag ändå
tam tam tam
som så många gånger förr
och han, som förut var speciell eller speciellast sade:
"det var så längesen" fast på sitt språk
och jag visste inte hur jag skulle svara
så jag svarade "haha" och "jag vet"
och han undrade hur det var med mig
jag skrev att det var bra

som jag väntade mig dröjde responsen
efter en timme skrev han "vad gör du nuförtiden?"
jag svarade inte
hjärtat brydde sig
för speciella ord speciellas ord går rakt igenom brandväggar rakt in i hjärtat
men slagen hade avtagit i styrka, lugnat ned sig
för jag tänkte på en annan
som alltid svarar när man skriver