det är en vacker kvinna på bilden och det står att han tycker om den
sen ser jag att han kommenterat den
Det är en kvinna på bilden, en vacker, tysk och rågblond kvinna.
Hon har håret uppsatt och står halvt i profil i något slags skymningslandskap.
Och han har kommenterat bilden och sagt något i stil med värsta baben.
Fast han skulle givetvis aldrig använda ordet värsta. Dels för att han inte är svensk och vore han svensk skulle han ändå inte vara en av dem som använder ordet "värsta".
Han har kommenterat bilden och uttryckt klart och tydligt att han tycker att kvinnan i bildens skymningslandskap är vacker. En gång sade han att han tyckte att jag var det. i ett sms strax före jul. och hans flatmate hade sagt att jag var en "total babe".
Han har kommenterat skymningsbilden med den vackra kvinnan.
Han har aldrig kommenterat någon av mina bilder.
Han träffade mig men valde sedan en annan.
Jag skrev till honom för sista gången för tre veckor sedan eller kanske mer?
Han svarade aldrig. Vi har inte träffats sedan januaris början och vi träffades bara två gånger. Men han bor ett stenkast från mitt hus. Småsten har kommit fram på vägen för Berlin går mot vår och jag undviker korsningen söder om vårt hus för jag vill inte visa mig eftersom jag inte längre räknas och syns. På det där rätta sättet. Som kvinna på bilden som han gillar. Så jag släpar fötterna i gruset. Jag går med tunga skor för jag vet nu nu vet jag att jag aldrig kommer bli den där vackra rågblonda kvinnan på bilden, jag kommer aldrig bli någon vars bilder han kommenterar med vackra ord. Han ser mig inte längre så. Jag kommer synas men aldrig mer bli sedd av honom. Så jag försöker spela inkognito, går norrut istället för söderut, håller mig på min sida av tunnelbaneperrongen ifall han skulle råka vara där. För vi delar samma u-bahnstation. och jag är rädd för att synas när jag vet att jag bara kommer synas men aldrig mer bli sedd. Av honom.
När vi träffades för första gången var det december och kallt och det regnade när vi efter några glas i Neukölln begav oss mot hans hem. Det var innan jag visste att jag skulle flytta till andra sidan korsningen, där Kreuzberg möter Schöneberg, ett stenkast från hans hem. När vi träffades var jag lite skrämd på förhand för han var en sådan där som du ser i tidningar, en med mer än harmoniska drag och fina lemmar. Där stod jag i regnet på Hermannplatz och tänkte på någon annan, någon som mer såg ut som jag kanske? En som i och för sig också kunde ses kan ses i tidningar men inte för att han hade och har de mest harmoniska dragen utan snarare de rätta orden.
Jag stod på Hermannplatz i decemberregn och väntade på han med harmoniska drag och fina lemmar och jag var ordentligt trött för jag hade dansat hela natten på Freudenreich och bara sovit ett par timmar. Han var försenad. Han undrade hur länge jag hade väntat. Jag sade att jag inte väntat särskilt länge. Och vi vandrade genom Neukölln och satte oss på en bar som hette något med Tennenbaum tror jag och hans byxor var trasiga och han undrade vad jag tyckte om det och jag sade att jag tyckte om det för det passade liksom till hans outfit. Han sade att han hade frågat sin flatmate om det var ok att gå på dejt med trasiga jeans och hon hade sagt att det var det. Det var samma flatmate som senare skulle säga att jag var en "total babe".
Jag hade inte planerat att gå hem med honom. Det bara hände. Jag kom och vi gick. Tunnelbanestationen som ännu inte var en delad plats för jag bodde i Pankow då, jag bodde på andra sidan stan. Tunnelbanestationen en måndagmorgon med alla människor på väg till viktiga platser. Han skulle till jobbet men jag skulle bara hem. Och vid Hallesches Tor sade han "This is me" för han skulle byta till U1 mot Kotti och innan han steg av vagnen kysste han mig och sade "See you soon". Jag åkte vidare mot Stadtmitte för att byta mot U2 mot Pankow. Jag kände ingenting annat än att det hade varit ett spännande äventyr. En vacker man som tycker du är vacker. En engångsgrej? Jag hade ju han den andre som också syntes i tidningar, som kanske inte hade harmoniskaste dragen men de rätta orden. En fortsättning på äventyret skulle inte behövas. Men när jag stod och väntade på U2 kom ett sms: "I had fun x". Jag svarade: "Me too :)". Ville jag ha en fortsättning?
Ett par dagar senare skrev jag till han med de harmoniska dragen och vi skrev en del under dagen och kvällen och han tyckte att vi skulle ses igen. Jag tänkte: vill jag detta? För han med de rätta orden kändes liksom viktigare just då. Viktigare än en vacker mans fysiska bekräftelse. Men hur det nu var så föreslog jag torsdag för ett möte men han den vackre skulle till Hamburg för att tjäna pengar på sitt utseende. Så jag vann betänketid. Tänkte jag då.
När han med de harmoniska dragen kom tillbaka till Berlin skrev han igen. Han var på någon julfest i Mitte och han undrade vad jag hade för mig och när han skrev var klockan efter midnatt och jag låg i han med de rätta ordens säng och ville inte vara någon annanstans så jag svarade inte. Nästa dag skrev han igen och jag sade att jag var med en vän och kanske nästa dag som var en söndag kunde vi kanske ses fast jag inte visste om jag ville det. Han skrev att det lät bra.
Jag hade fått nys om den nya lägenheten, den som låg så nära hans hem, bara ett stenkast bort, fast det fattade jag inte då. Jag kom med en undanflykt om att jag skulle organisera lite saker med lägenheten på söndagen och att det kunde dra ut på tiden. Han undrade var lägenheten låg och när jag sade det sade han: "We'll be practically neighbours". Jag kände mig mer obekväm än glad över detta faktum och svarade med ett "Haha, I guess so". Sedan ljög jag om att det inte skulle finnas tid för ett möte. Men jag föreslog att om han var kvar nästa dag så kunde vi bestiga Kreuzberget. Det var två dagar före jul och han svarade: "Tis is a shame, tis is a shame, I'm leaving for the UK right after work". Lättad gick jag och lade mig men nästa morgon skrev han i ett sms att han kysste Berlin farväl för 2013. God jul vackra, vi ses nästa år. Jag svarade inte.
Han skrev efter nyår, han var tillbaka, han ville ses. Och jag bestämde mig för att jag ville träffa honom med. Vi sågs, men samtalet flöt inte på. Vi sågs, men jag kände ingenting. Ingenting mer än att jag hade roligt. Vi sågs och när vi sågs sade jag att det var kaos i mitt hem och han sade att jag inte behövde åka hem den kvällen. Så vi åkte hem till honom och det var roligt. Han läste Roald Dahl för mig, med sitt huvud i mitt knä. Han lyfte upp mig och bar mig till sin säng. Timmar gick. Han lagade middag och vi satt i vardagsrummet med hans flatmates och åt pasta och drack vin. Sedan gick vi till hans rum igen. Började se en film med Bill Murray men kunde inte låta bli att ta på varandra. Det var inte fantastiskt, i alla fall inte lika fantastiskt som det var med han med de rätta orden. Men det var roligt. Jag tänkte: kanske vill jag ha roligt igen?
Ett par dagar senare gick jag på en arbetsintervju. det var på hans jobb. Som om det inte räckte med att vara praktiskt taget granne med han med harmoniska drag liksom. Men jag hade inte sagt något om det. Jag tänkte: det är säkert en stor lokal, vi kommer nog inte att få syn på varandra. Men jag var nervös över ett möjligt möte. Och jag satt och väntade på intervjuaren och intervjun skulle börja klockan tio och klockan var fem i och plötsligt dök han med harmoniska drag upp i receptionen. Vi hade inte hörts sedan söndagen och nu var det onsdag och jag sade hej. och han kom fram till soffan där jag satt och han gav mig en hastig puss på kinden som snuddade min mun och han önskade mig lycka till. sedan gick han till sitt skrivbord och jag satt kvar med bultande hjärta.
Jobbet var för en stor dejtingsajt och jag hade träffat honom på en annan lika stor. Den eventuella nervositeten för själva intervjun som bortblåst: möjligheten att råka på honom och att faktiskt göra det var liksom så mycket mer omtumlande än att svara på frågor om mina styrkor och svagheter. Jag svarade mekaniskt på alla frågor, jag berättade om mig själv, försökte att inte tänka på honom. Som avslutning på intervjun bad de mig att skriva en fritext om online dating. Jag hade femton minuter på mig:
För några år sedan hade jag nog inte erkänt för någon att jag var medlem på en dejtingsajt. Idag är det annorlunda. De flesta jag känner är medlemmar på på ett eller annat dejtingforum såsom Happy Pancake eller OkCupid.
Syftet med online-dating varierar från person till person. Medan vissa söker "den rätta" söker andra efter kortvariga förhållanden eller brevvänner.
Mina erfarenheter av att vara medlem på olika dejtingsajter har varierat. Jag har träffat många nya människor, vissa intressanta och trevliga, andra ointressanta och otrevliga.
Jag är en av dem som inte söker efter "den rätte" via olika dejtingsajter. För mig handlar det snarare om att träffa nya människor. Emellertid tenderar livet att överraska dig ibland...
Jag tackade för mig. Jag lämnade byggnaden och gick ut från byggnaden som låg precis vid floden vid Kottbusser Tor. Jag tog U-bahnen hem till Pankow. Jag skrev ett ursäktande meddelande till han med de harmoniska dragen. Jag ursäktade mig för mina oplanerade men eskalerande stalker-tendenser. Han svarade att det var lugnt, han frågade hur det hade gått och att han hoppades att jag skulle få jobbet. Jag skrev att jag inte riktigt visste, men att jag antog att jag fick vänta och se. Jag ställde inga frågor.
Se. Ses. Skulle vi det? Igen. Ville han det. Ville jag det?
Jag väntade på svar från intervjun och medan jag väntade och sökte andra jobb skrev jag till honom med bultande hjärta. Som ett test? Dög jag? Ville han träffa mig igen? Det gick ett dygn och jag var på helspänn. Sedan svarade han och han sade att han skulle vara mycket upptagen de kommande dagarna men att vi kanske kunde ses till helgen. Jag sade ja, det tycker jag och: vi hörs snart. På lördagen skrev jag ett meddelande och undrade om han ville ses följande dag. Det kom aldrig något svar. Jag dög inte. Jag syntes inte mer. Hade han gått vidare? Till någon annan. Jag fick ett svar från jobbet: de sade att de hade gjort sitt val. Det hade fallit på någon annan. Någon bättre.
