Jag lämnade in en gitarr på lagning. Jag tänkte: allting annat är i olag, och jag känner mig så trasig och kommer nog vara det ett tag, men kanske kan någon laga min gitarr. Kanske kan något bli helt igen.
Jag lämnade in en gitarr på lagning. Jag hade köpt den billigt på en second hand-butik och sedan fått den strängad av en vänlig man i en instrumentshop. Mannen i butiken sade att gitarren hade ett märkligt ljud - jag kunde höra det själv. Han sade: Det är nog en träbit som är lös inuti gitarren. Men du kan ta den till en gitarrverkstad och få den fixad. Det kommer nog inte kosta mer än 10-20 euro. Det var några dagar före julafton och mannen i butiken hade satt nya strängar på min gitarr, visat hur man strängar om för jag visste inte hur man gjorde, hade aldrig prövat förr. Jag betalade bara för strängarna, han bad inte om att få betalt för hjälpen. Den mänskliga godheten han demonstrerade fick mig att köpa ett miniatyrmunspel med halskedja. Jag sade: Tack så hemskt mycket för hjälpen. Och god jul! Han sade: God jul och Det är bara att komma tillbaka om du behöver hjälp igen. Jag tog hem gitarren och tänkte: efter nyår ska jag lämna in den på lagning. Om ett par veckor kommer den vara lagad. I lägenheten fanns redan en trasig gitarr vars patina antydde att den var bortom all räddning. Den var trasig och hade också ett konstigt ljud, den saknade en metallpinne på tredje bandet. Men jag hade satt dit en hårnål för att kunna nödspela. Jag vill så gärna spela. För varje gång jag kände mig lite trasig så skänkte spelandet en liten tröst, en liten gnutta hopp om att bli hel igen.
Julen kom och gick och pengarna försvann med besöken som kom och gick. Jag hann flytta till en ny lägenhet och jag lämnade gitarren med hårnålen i det gamla hemmet. Min egen trasiga gitarr fick följa med. Och jag kände mig trasigare än någonsin. Inga hårnålar i världen kunde få bukt med det konstiga ljudet som min gitarr gav. Jag tänkte: efter helgen lämnar jag in gitarren på lagning.
Jag skickade ett mail till en gitarrverkstad i Schöneberg. Jag förklarade så gott jag kunde vad problemet var och vad mannen i gitarrbutiken hade sagt. Jag fick till svar att det nog var så att en bit i gitarren var lös och att det sannolikt skulle var enkelt att ordna. Priset skulle vara 20-30 euro.
Nästa dag tog jag U-bahnen till Nollendorfplatz. Gitarrverkstaden låg nära intill. Jag gick in i butiken och mumlade något om att jag hade skrivit ett mail dagen innan. Mannen jag talade till var han som hade svarat på mitt mail. Jag hade inget case till min gitarr, hade virat en varm tröja om den och klätt hela härligheten i en sopsäck. Redan där skämdes jag. Skämdes över att inte ha något fodral. Skämdes över att behöva hjälp.
Mannen i verkstaden tittade skeptiskt på gitarren. Han frågade: Var har du köpt den här? Och vad kostade den? Jag sade: Jag köpte den i en second hand-butik och betalade 30 euro för den. Han sade: Han som sålde gitarren till dig var en riktig lurendrejare. Den här typen av gitarr kostar 30 euro till nypris och just den här håller på att falla i bitar. Det är ingen brace som håller på att lossna inuti den här gitarren, för den här gitarren har inga braces. Jag sade: Så gitarren är bortom all räddning? Ja, sade han. Jag kan fila strängskenan åt dig och det tar ca fem minuter, men jag tvivlar på att gitarren kommer att låta bra igen. Jag sade: Ok. Tack så mycket.
Han tog en fil och började fila strängskenan. Medan han filade stod jag bredvid och skämdes. Skämdes för att jag hade köpt en gitarr till kraftigt överpris, en gitarr som dessutom var trasig. Skämdes för att jag inte hade sett att det var en billig, dålig gitarr. Skämdes för att jag inte hade kunnat stränga gitarren själv. Skämdes för att jag hade hört av mig till verkstaden. Skämdes för att jag hade kommit dit. Skämdes för att jag hade tagit med mig gitarren i en varm tröja med sopsäck virad om. Skämdes över tanken på att komma hem med samma trasiga gitarr som jag hade gått iväg med.
När mannen var klar med gitarren tackade jag honom, virade in trasigheten i det pinsamma paketet. Så sade jag: Tack i alla fall för hjälpen. Nu vet jag bättre till nästa gång. Och så gick jag ut på den snötäckta Motzstraße och kände mig trasigare än någonsin. Jag tog ut femtio euro från bankomaten och gick mot tunnelbanan. Alla människor där verkade vara på väg någonstans, till viktiga platser, kanske till sina jobb. Jag skulle bara hem. Till ingenting. Med ingenting, för en trasig gitarr tjänar ingenting till. En trasig gitarr utgör bara en sorgsen prydnad i ett hörn, en påminnelse om ens egen trasighet och små chanser till lagning. Jag tog tåget hem, hem till ingenting annat än min eskalerande trasighet.
Jag lämnade in en gitarr på lagning. Jag hade köpt den billigt på en second hand-butik och sedan fått den strängad av en vänlig man i en instrumentshop. Mannen i butiken sade att gitarren hade ett märkligt ljud - jag kunde höra det själv. Han sade: Det är nog en träbit som är lös inuti gitarren. Men du kan ta den till en gitarrverkstad och få den fixad. Det kommer nog inte kosta mer än 10-20 euro. Det var några dagar före julafton och mannen i butiken hade satt nya strängar på min gitarr, visat hur man strängar om för jag visste inte hur man gjorde, hade aldrig prövat förr. Jag betalade bara för strängarna, han bad inte om att få betalt för hjälpen. Den mänskliga godheten han demonstrerade fick mig att köpa ett miniatyrmunspel med halskedja. Jag sade: Tack så hemskt mycket för hjälpen. Och god jul! Han sade: God jul och Det är bara att komma tillbaka om du behöver hjälp igen. Jag tog hem gitarren och tänkte: efter nyår ska jag lämna in den på lagning. Om ett par veckor kommer den vara lagad. I lägenheten fanns redan en trasig gitarr vars patina antydde att den var bortom all räddning. Den var trasig och hade också ett konstigt ljud, den saknade en metallpinne på tredje bandet. Men jag hade satt dit en hårnål för att kunna nödspela. Jag vill så gärna spela. För varje gång jag kände mig lite trasig så skänkte spelandet en liten tröst, en liten gnutta hopp om att bli hel igen.
Julen kom och gick och pengarna försvann med besöken som kom och gick. Jag hann flytta till en ny lägenhet och jag lämnade gitarren med hårnålen i det gamla hemmet. Min egen trasiga gitarr fick följa med. Och jag kände mig trasigare än någonsin. Inga hårnålar i världen kunde få bukt med det konstiga ljudet som min gitarr gav. Jag tänkte: efter helgen lämnar jag in gitarren på lagning.
Jag skickade ett mail till en gitarrverkstad i Schöneberg. Jag förklarade så gott jag kunde vad problemet var och vad mannen i gitarrbutiken hade sagt. Jag fick till svar att det nog var så att en bit i gitarren var lös och att det sannolikt skulle var enkelt att ordna. Priset skulle vara 20-30 euro.
Nästa dag tog jag U-bahnen till Nollendorfplatz. Gitarrverkstaden låg nära intill. Jag gick in i butiken och mumlade något om att jag hade skrivit ett mail dagen innan. Mannen jag talade till var han som hade svarat på mitt mail. Jag hade inget case till min gitarr, hade virat en varm tröja om den och klätt hela härligheten i en sopsäck. Redan där skämdes jag. Skämdes över att inte ha något fodral. Skämdes över att behöva hjälp.
Mannen i verkstaden tittade skeptiskt på gitarren. Han frågade: Var har du köpt den här? Och vad kostade den? Jag sade: Jag köpte den i en second hand-butik och betalade 30 euro för den. Han sade: Han som sålde gitarren till dig var en riktig lurendrejare. Den här typen av gitarr kostar 30 euro till nypris och just den här håller på att falla i bitar. Det är ingen brace som håller på att lossna inuti den här gitarren, för den här gitarren har inga braces. Jag sade: Så gitarren är bortom all räddning? Ja, sade han. Jag kan fila strängskenan åt dig och det tar ca fem minuter, men jag tvivlar på att gitarren kommer att låta bra igen. Jag sade: Ok. Tack så mycket.
Han tog en fil och började fila strängskenan. Medan han filade stod jag bredvid och skämdes. Skämdes för att jag hade köpt en gitarr till kraftigt överpris, en gitarr som dessutom var trasig. Skämdes för att jag inte hade sett att det var en billig, dålig gitarr. Skämdes för att jag inte hade kunnat stränga gitarren själv. Skämdes för att jag hade hört av mig till verkstaden. Skämdes för att jag hade kommit dit. Skämdes för att jag hade tagit med mig gitarren i en varm tröja med sopsäck virad om. Skämdes över tanken på att komma hem med samma trasiga gitarr som jag hade gått iväg med.
När mannen var klar med gitarren tackade jag honom, virade in trasigheten i det pinsamma paketet. Så sade jag: Tack i alla fall för hjälpen. Nu vet jag bättre till nästa gång. Och så gick jag ut på den snötäckta Motzstraße och kände mig trasigare än någonsin. Jag tog ut femtio euro från bankomaten och gick mot tunnelbanan. Alla människor där verkade vara på väg någonstans, till viktiga platser, kanske till sina jobb. Jag skulle bara hem. Till ingenting. Med ingenting, för en trasig gitarr tjänar ingenting till. En trasig gitarr utgör bara en sorgsen prydnad i ett hörn, en påminnelse om ens egen trasighet och små chanser till lagning. Jag tog tåget hem, hem till ingenting annat än min eskalerande trasighet.
