onsdag 7 december 2016

heart beat   christmas tee baby

oh God,
take me away
don't leave me
upside down
I'm a stranger in my home town

hade känts så bra du vet
hade känts så bra
sen kom bilden sen kom beviset
argumenten
varför m. inte är kär i mig
varför han inte är det
argumenten är många
bevisen tydliga
mycket patos
mitt hjärta går sönder igen
eller trycks ihop
så känns det
trodde inte man kunde äga så för att det inte kan vara så för att det bara är så som de säger att det känns
men det är så det känns
en hoptryckt bröstkorg
ett intet
min sorg är en tyngd
min sorg är ett minne av en sommar
min sorg är tyngden av ett minne av en sommar


söndag 20 november 2016

språkgränd 3 någonting

en som bodde där på den slitna gården våren 2013, en jag kanske älskat men tids nog lämnat
hade stängt ned sina tillgångar
strypt åtkomsterna
vem är jag nu? tänkte jag
ett halvavslutat hjärtprojekt
på samma gård i trappuppgången bredvid bor en
som inte får mig på fall
hans lägenhet exakt likadan, bara i huset bredvid

jag gick förbi gick nästan in på
hans gamla skola igår, han som bodde i huset bredvid, han jag kanske älskade en gång
det får mig nästan alltid att gråta
hans gamla korridorer
det var så längesen nu
och det var ingen snö inget regn den där våren
bara aprilkyla
jag hade spinkiga ben och han ville ha spinkiga ben
och vi satt i solen, en förbjuden plats för våra öl
jag var inte mogen för hans ögon
och han hade bara ögon för mig
och senare fick jag honom att gråta
så liten jag var, i kropp och ord
han var så mycket större
och ändå fick jag honom att gråta
det finns inget värre tänker jag nu
än att få någon att gråta med oavslutade farväl och osagda outtryckta känslor

jag var på hans gård igår
för jag skulle uttrycka saker jag sällan uttrycker
han bor inte längre där
det var så längesen
mina ben spinkiga igen
men jag känner mig större
igår kände jag mig större
ringde på, sade, jag kan inte stanna så länge
och vi skulle egentligen bara kolla biljetter till en film
men jag stannade längre än jag anvisat
jag stannade jag frågade
vad känner du vad tänker du kring allt det här med att vi ses
vad förväntar du dig
och han som satt vid mig i soffan sade
att han tyckte om mig att han ville ha ett förhållande framöver
jag flackade med blicken
jag sade
jag känner inte tillräckligt för ett förhållande
jag sade
jag har tänkt så mycket känt efter så mycket
men jag känner inte tillräckligt mycket
jag vet inte om jag kan ge dig det
du vill



onsdag 14 september 2016

right now

och jag vet 
många saker kan få mig på fall
these days
men jag faller inte för dig
i alla fall

fredag 9 september 2016

part embarrassed part sad part silent
weakness
an ended summer
and maybe I had it coming
and I killed a fly with Dr Phil's self-help book before going to bed the first night in my new room
'cause conveniently enough that book lay on my table
and I couldn't help but wonder if I was even more fucked now

onsdag 7 september 2016

I bought the same type of rice crackers that you used to have. Before it alla crumbled, when we'd still be having breakfast at yours.

And I went to the store the other day. And I bought all of those things that you used to have. And it hurt and it hurts to see it and it hurts to eat.

And I went to my new home last night. And I was on my bike, and I had to take the same road I used to take to go to yours. And it hurt.

And yesterday I smiled, and yesterday I laughed at other peoples' jokes and then laughed at myself for writing to you about all that I felt. And then it hurt.

And you don't like me the way that I like you and it hurts. We don't choose who we love you said. It couldn't be clearer. And it couldn't hurt more. 

söndag 4 september 2016

Usually when something hasn't gone my way, my first thought my first feeling, instinct has been to leave, to take off. But this time I haven't gotten to that point. 'Cause there's really nowhere else I'd rather be than in your humble corridor kitchen, in your bed with the worn-out mattress.

And you only had one duvet and your bed was really too small for two people. But you let me sleep there, you let me stay there. And my dyed black hairs are probably still there making a mess. In your corridor kitchen, in your bed on the worn-out mattress, in your bathroom. And maybe you have yet to get rid of the toothbrush that you gave me.

And a week ago we were sitting in the grey sofa in the common room, your long arms wrapped around me and you told me "I'm happy you're here". And I really felt like you meant it. And I had been out travelling for a bit thinking, "yeah, we'll see what happens when I return."And I went to the fanciest wedding ever and then to Stockholm and I thought "yeah we'll see, we'll see". 'Cause there are no guaranties really. But then you wrote to me and we hadn't spoken in a few days and it made me happy and I thought "maybe this could actually become something" and even though enjoying my travels I started looking forward to going back. To your worn-out mattress, to your corridor, to your long arms, to you.

In all my emotional crookedness, uncertainty and with a fresh break-up in May that made me loose my spirits and also five kilograms, I started looking forward to going back, 'cause there was something there, there was something to return to. There was a meaning in holding up for once. There was a meaning in staying in the city I'd left so many times before. 'Cause apparently I could be happy again, and apparently I had the courage to let someone in again and dared thinking and feeling that it was ok that uni wouldn't happen this time, this year.

All the conversations we had, you know I remember most of them. And how liberating it was to use foul language without being told that it didn't suit me to do so, as opposed to the last person I was with. How liberating it was to spend oceans of time looking at laughing at funny animal memes, and that it felt completely normal to do so and and that it was a good enough way of hanging out. Or like when we were watching Inside out, and you had told me that you rarely watched movies but you seemed to enjoy this one. How the kissing of ears was suddenly interrupted by laughter as I started having inappropriate thoughts on wether or not a man-sized furby also had an ear that was more sensitive than the other. And your reaction that I'd now ruined the furby for you and me saying "Furby Island down" and how you found that hilarious. Or that other time when talking about the spooning of a rubber duck and I asked you who of the two of you that used to be the bigger spoon. ("One question though...").

These are just examples, little moments when at least I felt that I didn't want to be anywhere else. There was nothing missing really. A complete and pulsing joy in a body, a mind that had been just as worn-out and sad as your bed mattress just a while back.

It was a summer that started at the bottom for me. It was a summer that took off without direction. A summer of confusion and a fresh separation. A summer that might as well could have continued accordingly. But all of a sudden you showed up and I had no expectations whatsoever. And I remember thinking feeling that maybe it was too early for me to let someone in. But I did and I threw myself out and I dared to and it was fucking fantastic. And now would be a good time to say that I don't regret anything, 'cause I don't. Not a single minute of it. But right now it hurts a bit too much admitting everything to myself. I felt like I had grown a bit stronger with you and sure, certain things in my life are still chaotic and I have certain decisions to make and things to get done and I live nowhere apart from Janita's now 'cause I haven't felt like being and sleeping alone this weekend. And my June was a lot about everything that didn't happen. But July and August was about all the other stuff, about feeling alive, about living again.

A summer came and went and despite the things that didn't happen to me something wonderful happened to me. It was a good enough reason to continue, a good enough reason not to leave again.

"I didn't see it coming" was my first thought when you told me you had to tell me something. But it came, the for me unexpected. And now I've lost it again. I'm sad again.

I want you to know something. I want you to know that I rarely fall for anyone. And sometimes, even when meeting and falling for someone I've made sure to leave quickly. A fear of standing still perhaps, not moving, not evolving. As if I always have to continue. Constantly somewhat on the road I guess. And many times, maybe usually, I like people in the beginning but quickly loose interest. But it wasn't like that this time, but rather the opposite. And it was unusual, uncomfortable and wonderful.

I don't know if it was anything in particular that happened, something I said, did, the way I behaved. But I guess these are questions one always asks oneself when being on the receiving end of "I have to tell you something." And you do it of course, you ask yourself these questions to try and understand something that is perhaps impossible to understand. 'Cause maybe it's all about a feeling, nothing else. I know that we didn't see each other for a very long time and hence I'm questioning the legitimacy of my feelings. But one can't help one's feelings I guess. They are simply there, illogical, inevitable and possibly impossible to explain.

Yet again, I really want to write that I don't regret a single moment of this summer and one day I will probably feel that way. That it was worth it. That it has to be. Right now though, I'm trying my best to understand something that's probably and utterly incomprehensible. The sudden "I have to tell you something" and how I suddenly lost what kept me going. But I will keep going 'cause there's no option really and maybe there will come a moment when I can appreciate hanging out as friends. Most relations are rather flexible anyways and it would be sad to let all of this go. For now though, I'll allow myself some sadness. 

måndag 29 augusti 2016

sometimes there's really nothing to say
and sometimes you'll feel weird for no reason
and sometimes and some days you'll have no idea where you're going what you're doing who you are
who the others are
and all that's real for sure is the wind in your eyes in your hair and you think
is this it?
i ended up in a pile of nothingness
and i am nothing but nothingness
with a pinch of unease

but mostly there's just nothing
just the wind just your eyes just your hair
that's all you've got
that's where you are
that's it


tisdag 2 augusti 2016

vad visste väl du
om vad alla husen ville dig?
ett uppvaknande i en främlings säng
alla fönsterrutorna som ögon mot svunna tider

på andra sidan gatan butiken
där du snattade godis som liten

och du sitter på en cykel och han den andre på en annan
vid din sida
hela din barndom passerar i ögonvrån
och årets sommar är för evigt borta
och skogen som en gång varit bästa lekplatsen
är nu jämnad med marken
det finns bara ett klätterträd kvar
ditt klätterträd
och alla husens alla ögon
som täcks av augustis tårar

måndag 11 juli 2016

alla händer på kanten
alla händerna har tappat greppet om länderna
alla mina båda mina händer som

vill inte äta vill inte äta vill inte äta
så länge ett par idioters ögon utgör monitorer
och det jag vill veta är kanske samma sak som alla andra vill veta
var ska det sluta?
vart fan bär det?

jag blir alltid kortvarigt attached,
det stannar där vid några veckor eller för all del dagar
och mina händer begriper ingenting fattar tag i ingenting
eller håller krampaktigt tag vid detaljer som vore de representativa
för helheten
för helhetsintrycket
en låt spelad på spotify - jag hade ju sagt att jag gillar springsteen så han tänkte säkert på mig
eller att han kysste mig på huvudet
eller som när han tog min hand bland för mig nya personer


fredag 20 maj 2016

fredag 1 april 2016

minns så väl du vet
jag minns så väl
vi hade 48 timmar och du hade stora händer
och jag sade jag hade sjuttielva länder
i bagaget
och lika många älskare

minns minns minns
din min
minns du min?
när jag frågade om du var feminist

det slutade med avkortat farväl
en svag antydan
om att det som hände
det som hänt oss
aldrig skulle upprepas



torsdag 10 mars 2016

ett tu tre
så börjar jag gråta
för forn- och framtiden
för allt vi haft för allt vi inte kommer få

vi pratade om vägen och jag sade jag måste vandra
jag måste vandra tänker jag
för att kunna ha en framtid
för framtiden borde inte ligga i händerna på ett bemanningsföretag
för framtiden borde vara min och ingen annans
men landet bjuder nog inte på mer
än tillfälliga kontrakt och lösningar
så kanske har du och jag ingen framtid sade jag
om den ska dikteras av den som ger men också tar



söndag 6 mars 2016

det har gått exakt ett år nu
jag låg i en operationssal på ett statligt sjukhus i nicaragua
och trodde att jag skulle dö
kanske var det flugan som flög omkring i salen som orsakade min oro
eller så var det vetskapen om att jag skulle sövas ner
och kanske aldrig vakna mer
jag låg där och skrev en desperat lapp till min praktikanthandledare som var med mig på sjukhuset
jag skrev att jag flippade
att det var insekter i rummet och att jag ville till ett annat sjukhus

måndag 18 januari 2016

ska dansa fastän hjärtat brister

ser alla dina bilder ikväll
ser alla dina bilder med hon som hade kunnat vara jag
din loved one
din kära
din skatt
och hon är från danmark och du är från turkiet och en man från danmark som jag låg med i maj skrev till mig idag och frågade när jag skulle komma tillbaka till köpenhamn och jag sade jag kommer inte
för som minnet av dig som minnet av dig som hade kunnat vara min gör att jag drar mig tillbaka gör att jag bestämmer mig bestämt mig för att åka till norge åka till han den där som verkligen verkligen tycker om mig och som känns stabil och smart för han jobbar med havet han är en man av havet och just nu behöver jag en man som honom ja just nu behöver jag någon som kanske inte ger mig multipla orgasmer men en som lagar frukost åt mig kysser mig över hela ryggen säger att han är förälskad i mig säger att vi ska åka skidor i februari och att han hyrt en stuga via universitetet och det vore så himla soft ifall jag kunde komma så kunde vi åka skidor så kunde vi dricka varm choklad så kunde vi rå om varandra utan kompromisser så kan vi se och jag tänker på han från turkiet jag tänker på honom men han är på andra sidan atlanten med sin danska skatt och hans skatt är inte jag fast jag kanske hade kunnat vara det om jag bara inte åkt iväg varit sämsta elakaste personen och dessutom åkt iväg den där gången för två och ett halvt år sedan. han var den bästa. han var den jag skulle valt om det vore idag, jag skulle inte tveka du vet. men tveklöst valde jag bort honom då. och nu är hans älskling en blond dansk skatt som han skriver att han älskar.

mannen från turkiet, jag mötteh honom ett år efter att jag bara stuckit låtit allting förstöras och vi satt i en park och det var bästa vädret och han var världens finaste men jag kunde inte hantera det kunde inte hantera hans gestalt hans väsen. var fortfarande för fucked-up för att låta den vackraste komma in så när vi skulle ta farväl och han lutade sig fram så vek jag bort med ansiktet visste inte varför men det fanns också en man från tyskland i tankarna kanske därför jag inte besvarade kanske sämsta movet någonsin, kanske hade vi varit skatter tillsammans nu, kanske hade vi varit lyckligast på andra sidan atlanten nu om jag inte vikt undan med huvudet. kanske hade jag inte gråtit sedan en vecka då. kanske hade jag inte gråtit över dig. men kanske hade jag inte heller åkt till nicaragua om jag inte vikt undan.

gråter igen. helvetes jävla skit. du var den bästa men jag behandlade dig sämst. har aldrig varit så lycklig som med dig, har aldrig känt mig så trygg som med dig. älskade fina dogan, jag lovar att jag är ledsen för det som hände. jag lovar, hade valet stått idag hade jag aldrig valt bort dig. men kanske behövde jag det ett år eller kanske två för att begripa det. för att begripa att du var det finaste jag någonsin hade kunnat få och ha. 

my fucked-up being

du vet
gråter över minnena av felstegen
och en av äventyren
han sade jag är som du
hedonist by night
depressed nostalgic by day

han undrade när jag skulle komma till köpenhamn
jag sade jag ska till norge
för jag har en special friend där
och jag har låtit saker passera många gånger förr
bara lämnat och låtsats glömma sade jag
speciella vännerna sade jag
tills jag insett att jag kanske borde stannat
inte borde knullat runt
inte borde fuckat runt och i förlängningen fuckat upp
allt jag hade innan
flykten inte alltid synonymt med positivt
och en flykt kanske kan vara att låta sig förloras i någon annan
kanske är det det som kommer hända
med han i Norge
så jag sade till köpenhamnskillen
I'm going to try and find out wether my fucked-up being can handle all that exclusiveness
Maybe it will and maybe it won't and if the latter, I'll let you know ;)

Jag vet också att jag gör detta för Dogan. Eller för minnet av honom. För att påminna mig själv om att inte alltid lämna. Som jag annars är så bra på. 

dogan

kom jag försent
jag menar valde jag för tidigt?
var jag för ung?

de säger det finns sätt att ta reda på
du vet
om en vill veta om den man lämnade var den rätte
den man borde varit med

allting stämmer
och det gör mig så ledsen

och jag vet ju liksom
hade inte varit samma person
om jag inte gjort allt det där
jag kände att jag behövde göra
hade inte varit samma person
om jag inte rest hit och dit
träffat den och den
träffat den ena efter den andra
hade sannolikt inte kommit till insikten
att det var du som var han
som jag skulle välja om valet stod idag

men varför vek jag undan den där gången
du vet
ett år senare
varför vek jag undan med blicken
och det var en stund då jag tror att du ville kyssa mig
varför visste jag inte bättre
än att dra mig undan?

lördag 16 januari 2016

jag skiter i alla de fina
jag vill vara med han som gjorde gör mig glad


dogan

när man vet att man valt fel
och man känner det i hela kroppen
som att man vände bort som om manstack ifrån det bästa som hänt en
bara för att uppleva mer bara för att inte stanna
för stanna är ju dumt det går ju inte

helvete
den bästa valdes bort
den bästa jag någonsin haft
valde jag bort

onsdag 13 januari 2016

Why am I even writing this?


Hey Dogan, 

I don't know why I never got to write this earlier. And I don't know why I let myself write this now and actually send it. Though you should know I've thought about it a number of times and for a long time and I've tried to let myself get vulnerable enough to do so. It feels so wrong to somehow interfere with your life and you seem so happy (according to social media at least) and I don't wish you anything less. It's just that, I realize now, I realized quite a while ago, that you made quite the impact on my life. And it got to a point where I couldn't deny this anymore, nor run away from it. 

But I've been very good at running away. From many things, if not most things. From situations where beautiful people have come beautifully close and I've got so self conscious I haven't been able to handle the situation. Or I've thought I can't and that I will never and so I've just let things go and maybe - probably - become a seemingly cold-hearted person all at once. I've done it a number of times. And I feel like that time you know that summer in 2013 that was exactly what happened. And so I I'm afraid I treated you badly and couldn't cope with your beautiful being and your being nice to me. That spring when I met you, despite not seeing much of each other, I felt things I hadn't felt in years, if ever. Probably the latter. 

I mean, why would I else still be writing not only to you but also about you? Why would I despite always running away and seeking new experiences and meeting new people and meeting new boys keep coming back to thinking of you? Why would I, although it might sound creepy, always think of you whenever I go to Ålidhem and sometimes pass by your old house since it always brings me a nice yet blue feeling? I remember I told many of my friends, even back in 2013, you know. I told all of them that whoever got to spend her life or at least a part of one's life with you would lead a happy life. But when I met you I was so scared, I got so scared. And so despite your beautiful being I turned cold-hearted. And I remember I felt like things were moving fast for some reason and I was not prepared and it felt like an invasion in my life. But I think it could have been the best of invasions had I let myself go, had I let you in. But I ran away. Again. Like before. 

You know, I stumbled upon this poem I wrote in May 2013. It's in Swedish and I wouldn't want to expose you to it now, but it’s about meeting you and when reading it I was immediately thrown back, feeling-wise. And I remembered how happy I was about meeting you. How happy you made me and how good it was for someone like me to meet someone like you. I was a major fuck-up then, and I'm still a major fuck-up in certain ways and I still have stuff to deal with probably so not to remain a major fuck-up but I think when meeting you, I was in a bad state and it had been a rough year and I think meeting you meant that things started to change and things started to improve, even though slowly. 

Maybe and unfortunately you mainly got to see the horrible cold-hearted being I was during the initiation of that self-improving phase. You should know however, that some time after meeting you and things sort of slipped away I started to re-evaluate certain things and even though being a mean person around you, for which I'm very sorry, I think I started to become a bit of a better person. Because I think I slowly started to let myself letting people in. Maybe it took another year or more and maybe it's just a small change but I believe things started happening. 

Maybe I would have remained that mean person had I not moved abroad that time in 2013. Maybe I would have become an even worse person. Maybe I needed that year to understand that running away doesn’t necessarily mean running away for the better cause maybe when you're running away you might loose things along the way. Maybe I realized that sometimes it’s good to shake that little Dean Moriarty off my shoulder. Hell, maybe running away could even mean running away from oneself and one’s safety spot and actually let someone in. Maybe that’s a good way of, if not running away, maybe get lost? And I love getting lost.








fredag 8 januari 2016

jag har blivit bättre på att släppa in

på en spårvagn någonstans
och du har en hand i mitt hår
och du säger saker på ett språk jag ännu inte kan
men orden är söta som bakelser
och för första gången
blir jag inte äcklad
inte överväldigad
drar mig inte undan

du tar min hand
du tar min arm
du säger
vi springer genom regnet!
och det är en tisdag
i en stad
med gula vagnar och gula dagar
fast det regnar det haglar ibland
men du har lånat din pappas bil
och ingenting kan komma åt oss

just nu just här
är jag kanske kär i dig


måndag 4 januari 2016

where is my mind
nervous as fuck
paranoid as fuck
yet happy occasionally


det sitter inte i längden
det sitter i hjärtat