Jag blev bara yr av mina cigaretter
det var inte samma sak som att dela dem med dig
det var inte samma sak som när vi satt på kafét i Våge på ön Tysnes och drack cappuccino och regnet var på vippen att falla och du öppnade plåtasken jag hade köpt på färjan för så många år sedan då jag var en helt annan du var en helt annan
det var inte samma sak
att gå ut i hällregn på parkeringsplatsen utanför mitt barndomshem och tända en
för dig?
när du inte var med
det är inte samma sak
nej det är inte samma sak

vi pratade nyss
och jag berättade allt jag tänkt och känt
även det där det där innersta och känsligaste men också ärligaste
att jag tänkte fler gånger när jag var hos dig de här de där dagarna
att jag bara fick för mig bara kände för att lämna allt, att släppa allt jag hade för händerna och bege mig till dig
att bege mig till Bergen
för som du sade som du sagt som du säger
det finns alltid plats för mig för dig
du sade jag finns här för dig
när du vill

Vad kan jag säga om dig?
Du dök upp som en orimlighet förvandlades till något underbart och försvann med avbrutet farväl.

Vad kan jag säga om dig, vad finns det att säga om dig?
Jag kan inte påstå att jag kände dig, vi träffades så hastigt, och våra möten var så intensiva så fysiska men när vi låg bredvid varandra i min säng berättade vi hemligheter för varandra. Kanske för många hemligheter. Och jag hade många. Du några färre. Du var aldrig hemlig, men jag hann aldrig lära känna dig.

Vad kan jag säga dig? Vill jag säga dig något?
Ett farväl hade räckt. Det är försent nu. Vi visste från början att våra dagar var räknade. Till 22. Och du var lika många år. Men det fanns något vackert i det, jag fann något vackert i det. Men du avslutade mitt i. Vår tid var blev kort, och mina tillkortakommanden för många. För dig. 

Och känslan nu: som den blårosa himlen över platsen jag kallar Ålidhood. Som inte är betongen men väl teglet. Blårosa är känslan när separationer avlöst varandra samtidigt som närhet ständigt återkommit. Och om tre dagar reser jag till en som vill vara mig nära. Trots mina imperfektioner. Trots mina brister och min obeslutsamhet. Vill han ha mig. Betalar hela resan dit. Till ett land som är granne men till en stad i fjärran.

Känns som om jag borde skriva någonting. Om sommaren som kom och gick. Kom med sorg och tröstlöshet. Gick med separationens bitterljuva smekning. Mellan alltför många burkar läsk, mellan alltför få sömntimmar.

Jag badade aldrig, inte en enda gång. Det var en regnets sommar. Det var en sommar med regnkläder. Men det var också en sommar av pojkar, av möten med pojkar, av sorgen över att bli lämnad av en av dessa pojkar om än det mycket tillfälliga i vår gemenskap. En gemenskap som kännetecknades av täcken, lakan, öppna fönster för att orka. Orka med att vara tillsammans. Orka med julis framfart. Fast när vi träffades den där första gången var det kallt. Det var västerbottnisk inlandskyla och mygg som aldrig förr.

Jag minns, du skrev, du frågade, om det var mysigt att sova i husvagn dagen därpå. Och jag minns, jag sade, att det var mysigt fast kallt men också varmt, att du sade att det var en speciell kombo.

Du sade till min bästa väninna att du hade velat prata med mig hela kvällen den där gången ute i obygden. Att du vanligtvis var blyg och att du inte visste hur du skulle närma dig mig men att du tillslut tänkte nu eller aldrig. Minns att du sade till mig en kväll när vi låg omslingrade efter intensiva aktiviteter "Märkte du, att jag spanade in dig under pingismatchen?" och jag som sade att det hade jag inte gjort. Men jag blev glad, mycket glad, för jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en sån som du skulle ha något som helst intresse av en sån som jag.

Och jag tänkte den kvällen, när du tillslut började prata med mig, att kanske är det en dum idé det här och jag gör så ofta såhär när jag redan tänker på någon, hittat någon, pratat med någon, delat med någon. För det fanns en annan som väntade om än i Norge. Men som en stor man en gång sade, jag kan motstå allt utom frestelser tänkte väl jag att jag var liksom han, att jag var av samma väsen. En frestelsernas slav, en som dukar under för dem.

Men jag tror att min äventyrliga natur, jag tror att mitt väsen som sedan länge drivits av drömmar och önskan om bekräftelse och njutning, krockade med ditt väsen, med den du är eller var. Som när du oroligt frågade mig hur många jag varit med i år, varpå jag svarade spelar det någon roll? För just nu är jag ju med dig. Kanske går det hand i hand med nomadens oroliga väsen. Minns jag nämnde minns vi pratade om the wanderlust gene den där första gången vi sågs, och att du återkom till det och bergfast menade att jag hade den. Och kanske är det med den geografiskt betingade rastlösheten och hungern som med människor: kanske min natur för rastlös för hungrig för att stanna upp, för att bli kvar, för att hålla kvar, för att hållas kvar. Aptiten på livet för stor för vissa. Jag hade varit med för många tyckte han nog, kanske tänkte han att jag såg honom som blott en i mängden. Men så var det inte.