I fredagskvällen band jag fast mig lindade jag in mig i invanda återkommande mönster
Ensamheten fick förnuftet på fall
för decilitermåtten var sedan länge bortstädade

Jag dukade upp min fest
som började och slutade utanför förnuftets ramar
jag var min enda gäst

fanns ingen modell
och konturerna var utsuddade
allting gick snabbt
och avslutades i ånger och rädsla för det omedelbara framtidsvalet som hette 3hg eller inte

så snart du lämnar den där platsen så upphör den att existera

en dag gick
då alla orden mödosamt flög in i mentala brandväggar
slappaste kråksången en hyllning till meningslösheten
föll med slappaste vingarna till golvet
ingenting släpptes in
så man släppte ut sig själv

man gick och gick
på gatorna i staden som snart ska lämnas
utan ett öre på fickan
utan riktning
man gick och gick under den grå majhimlen
man orkade inte vara hemma

en jag känner hade kommit in på Konstfack
men vi pratar inte mer
för kanske ratar man bort
när länder byts
så jag sade ingenting
skrev ingenting
låtsades som ingenting

men gråskalorna förblev
påminde mig om dagar
i landet där timmar blev till guld
som spenderades på hopp om ögon på dansgolv
som spenderades på tankar om pennor och papper

i landet där timmar blev till guld
sov man på en båt en gång
och någon sade att man var vacker
i landet där timmar blev till guld
fanns vackra män med penslar och färgfläckade skor

de där gråskalorna hindrade mig från handling idag
och plötsligt gjorde en som förut var speciell eller speciellast
sig påmind
det spelade ingen roll att den första frasen var ett ansiktslöst enkelt "hej"
att avståndet var typ hela världen
hjärtat slog sina dumma slag ändå
tam tam tam
som så många gånger förr
och han, som förut var speciell eller speciellast sade:
"det var så längesen" fast på sitt språk
och jag visste inte hur jag skulle svara
så jag svarade "haha" och "jag vet"
och han undrade hur det var med mig
jag skrev att det var bra

som jag väntade mig dröjde responsen
efter en timme skrev han "vad gör du nuförtiden?"
jag svarade inte
hjärtat brydde sig
för speciella ord speciellas ord går rakt igenom brandväggar rakt in i hjärtat
men slagen hade avtagit i styrka, lugnat ned sig
för jag tänkte på en annan
som alltid svarar när man skriver

torsdagsnätet

ljusen på gatan samlades som kvastar
vi möttes vid ett bord där korkskruvsspetsar
satt ribban för kvällar
där förnuft förstånd och sojaskvättar markerat revir
och morgnar höljts i dunkel svett

torsdagens matta yta
suddades ut
när benen fått sitt
och anspänningen jämnats med marken

vi glömde alla perfekta paragrafer
vi stängde böckerna och öppnade våra sinnen

genom köksfönstret skymtades sommarskuggor
det var för kallt för shorts för varmt för jeans

där ensamheten slutade började april

staden går mot vår igen
och i mars sista dagar fanns ett möte
april hade fjärilsvingar i håret
ett hjärta som fladdrade
och slog extra hårt av exceptionella ord

april tog min hand och sade:
kom med på resan
och tillåt fladder flaggish-hjärtat att leva igen
och april smekte mig över håret och sade:
det är ett nytt år
du vet, åren går
och du kommer få le igen

fanns ett annat år en annan vår
som ett isblock placerat i minnet av en stad vid vatten
alla tårar som föll
mot stenläggningar
mot försök till förändring
i januaris februaris mars farvatten
där leenden kom och gick
som kunder i snabbköpet
som kackerlackorna i hallen

man letade mening genom minuter timmar av ömma ben
och rekordtider
knän som sa ifrån
ett hjärta som ville så mycket
som strävade mot blixtlåsens accepterande
för det vackraste och finaste som fanns:
att passa in
i abstrakta och faktiska mallen
som framtagits definierats av fler än tjugotre år i jordelivet

isblocksvåren
som en smältande tapp
som bara en livets tuffa etapp
för glädjen kom ikapp
och nu: kanske blixtlåset ett mått på lyckan igen
kanske blixtlåset som en bas för lyckan
men vad gör väl det
när leenden finns igen
och fladdrande aprilhjärtats vingar flugit in och landat tryggt
i majs hektiska glädjetunnel

vårljusen som slocknar sent om kvällarna nu
vårljusen som sträcker sig mot juni,
säger:
kan bli en bra sommar det här
kan bli en varm sommar det här
kan bli en sommar där hjärtan flyger fritt om vingar bär
svävande, letande efter minuter timmar att ta till fånga

och någonting som luktar som ett hostel i Brooklyn

och du öppnar ytterdörren och in strömmar skärvor av en tid som flytt

en tyst vår som går mot sommar
dova vibrationer från övervåningen
och du andas in dofterna från studentkorridoren
och minns alltihop

flera år som gick
och minnen som dammade igen
så kommer doften tillbaka
och plötsligt kommer allt tillbaka
gatorna och ljusen
alla gatorna som borde känts så logiska men där du tappade bort dig
när du gick där själv
med nya Ralph Lauren-solglajjer
och kände att allting var perfekt, att ingenting behövde ändras

att gå på gator gå på ben
smala som stickor
och inne i butiker ser de märker de att du inte är därifrån
inte från stan
och de frågar dig "Are you French?"
och du svarar "No, I'm Swedish"
medan solen glimtar in genom skyltfönster
och jeans kostar så lite så lite
men brorsan har sagt: vänta tills ni kommer hit, utanför storstan
för här kostar jeansen mindre än minst

och varje frukost äts det bagels med cream cheese och en liter kaffe ungefär
och en morgon smakar kaffet lätt av kokos
och du önskar att kaffe alltid kunde smaka så
men vet att den här smaken kommer aldrig tillbaka
den hör hemma kommer stanna på Manhattan och du och din familj kommer åka om bara några dagar
och i Sverige smakar kaffet visserligen bra men också svenskt, och man äter inte bagels med cream cheese till frukost utan fil med flingor
och du känner hur rikt hjärtat är just nu, du orkar inte börja sakna i förtid
in advance

New York och Brooklyn känn som den efterlängtade
fortsättningen
på det som uttgjorde barndomens ljus
glädjens ljus som aldrig tycktes slockna
där allting bara hände
och timmar inte räknades på fingrarna på kronor på millimeter
där allting sögs upp och inget lämnades åt slumpen
just så är det nu, där du går runt bland skyskrapor
och tyvärr kommer du inte hinna med allt man borde hinna med där
inget Central Park ingen Empire State Building
finns ju så mycket annat att se
finns ju så många klänningar toppar att prova på Macy's och Forever21
finns ju så mycket
man hinner så lite

men om ett tag om nån dag
så åker du och din familj vidare till Washington
och där hinner du med att se allt som staden har att ge
Good old Abe
obelisken
och NHL
och du höll på att svimma på vägen till Washington, på pendelstationen
men fick en subwaymacka så tändsticksbenen reste sig igen

du är inte ens 18 och håret är fortfarande blont och bara ett par dagar innan ni tog planet till New York var du ute för första gången och hade klänning över jeans och kräktes på en toalett
och när du satte dig på planet så försvann allt det trasiga
och på planet satt en kille som du tyckte var fin och du sade det till syrran fast hon tyckte inte alls att han var fin, kallade honom för Dinosaurien.

sköra små steg

du vet de där dagarna
när du kan springa hur snabbt som helst hur långt som helst


kom och gick en sån där dag,
när benen bar typ överallt
känslan var sådan
som om den fysiska styrkan var starkaste på länge
själen svagast
det kom och gick en sådan där dag
när mints lilla vinpust kan få dig att brista
kan få leenden att falna
kan få händer axlar att skaka
en sån där dag då verkligen ingenting och allting spelar roll
en dag då ingen riktig hunger finns
och paniken kommer just därför

en sån där dag då man borde ha fångat några ögonkast
men livet var så skört och hunger fanns inte
och minsta lilla pust kunde få allt att rämna
så istället för att möta blickar blickade man in i väggars
stumma återkoppling
tog en sväng till ett träningspass som var övermäktig den kognitiva förmågan
och någon där i salen sade "kan du gå lite längre fram?" och tårarna som lekte under lock
som pockade på uppmärksamhet
och ben som inte ville åt samma hålls som alla andras ben
så man lämnade stället och handlade grejer för att skrida till handling liksom
gick hem, svor, slängde in haricots verts i frysen, stack ut och sprang
och Runkeeper sade jag sprang snabbare än jag någonsin gjort
och jag tänkte att det kanske stämmer
liksom att i övrigt gick allting åt skogen, alla leenden vissnade och försvann den dagen
men där själen nästan helt tog slut i kapp med kvällssolen fanns benen tog sig benen fram

alla mjölkskvättar alla smörklickar alla kontrollens kickar

det är en morgon när du inte kan sova
så du ligger och tänker på scones och hunger och rädslan för att tappa kontrollen
och känslan av jeans som sitter snävare än för en vecka sedan
socker som vana
som ovana

och du tänker,
du är så bra på det där med att vara du
när kontrollen är inom räckhåll
när kontrollen mäts i deciliter
i matlådors storlekar
och du tänker att det var en vecka sedan som måttet hölls
och nu har du ätit två lakritsbitar kl 4 på lördagsmorgonen
och därmed är kontakten på en måte bruten
mellan behärskning, matlådors deciliter
och jeans skenande snävhet

alla GI-dagars framfart
som fått dig att le utan ansträngning
är ju så bra på att vara just du
när kontrollen vilar i decilitermåttet
när kontrollen kan mätas på millimetern
men nu när kontrollens lilla lina brutits,
när kontakten nötts av alltför många dagar och kvällar av dekadens
så försöker du återfå en känsla av snävt tänkande, eller kontroll
genom snus som skrämmer
du vet, sådant där som du tänker
äter upp tandkött och värdighet och som sätter skräck i morgonhjärnan
lillhjärnan som borde få sova men som vaknar av danslejons små vrål
på hemväg från kårhuset

kontrollens kropp,
som är din eller snarare var din, balanserar i ytterligheternas marker,
där snedsteg mäts i lakritsbitar och rädsla mäts i portionssnus
kanske behövs en återgång till systematiserade tabeller
tabellerna du vet, där varje kola räknades, varje mjölkskvätt och smörklick
kanske borde ha kommit längre än så,
kanske borde ha kommit längre än du var när du var 19 och allting stupade tvärt nedåt eller rakt uppåt
men för att återfå den härliga deciliterkänslan, som leder till jeansens perfekta snävhet och känslan av deciliterkontroll
så kanske det åter är dags för block och penna
så kanske det åter är dags för en sommar av smärta ben utan hjärtesmärta
du vet hur ont det kan göra,
när hjärtat inte får vad det vill ha,
på grund av övergödning
inte själslig men fysisk
du vet hur hjärtat kämpat så många gånger
när decilitermåttet lämnats hemma på semestern
och du tänkt att det inte gör något
fast det gör det, gör något gör mycket gör hela skillnaden
skillnaden mellan kontroll och skenande,
mellan jeansglädje och jeansvrede

dags att tänka på räkna på
lakritsbitar, smörklickar och mjölkskvättar igen
så du slipper tänka på brustna leenden om sommarkvällar
så du slipper sitta där med skakigt hjärta
och fladdrande ögon
mot kontrollens fjärran horisont där jeanssnävhetens perfektion
smittade av sig på dina leenden

sådan är du

I think it will look better on you

Och ångesten som klättrar på axlarna
och oron som bor i mina ögon
alla känslorna på en och samma gång
och någon menar det fladdrar för mycket
och någon menar någon säger
tagga ner
det är lugnt
varför
fladdrar det varför fladdrar du så lätt i vinden?

men oron bor i mina ögon nu
och alla frågor klättrar på mina inre väggar
och alla veckor är räknade
och alla dagar uttänkta och utformade i teorin
men ingenting är säkert
ingenting sitter fast
fladdrar så lätt i majvinden
fladdrar så lätt när man just har fyllt 25 och borde vara vuxen men känner sig som 12 ibland eller ofta
och en man gillar skickade sin tröja som jag gillade när vi sist sågs, tröjan jag sade var fin och liksom skämtsamt "Can I have it?" och ett kort och tröjan var hans och han hade gjort kortet själv
och det var jag på kortet
och han jag gillar sade att han hade kul när han gjorde det
och på kortet stod det "I think it will look better on you"