Ben

Glömde bort varför man till stor del lever, varför livet är helt fint och inte stannar av. När man springer vid stranden och aldrig vill sluta springa så är livet på riktigt. Andningen, fötternas möte med hårdpressade underlaget.Det behövs inte mer. Socker är bara socker. Musklers arbetande och djup andetagen är mer.

Den spanska lägenheten

Sover för litet dricker för mycket äter fel och rör mig för litet. Två timmar behövs för läxläsning imorgon, men helst hade jag ägnat mig åt vandring vid stranden.

Så man sover inte, för man väljer carnavalen, och filmtittandet med flatmatesen och att vila med Tankesmedjan och äta robust mat från Salamanca. När energi inte är, så är maten gud, är Tankesmedjans smeders smidda tankar lag.

Imorgon är det fredag och jag har inte sprungit på en vecka eller mer. Istället har jag druckit sprit och ätit korv och vilat som man säger. Just därför känns det litet jobbigt att tänka att morgondagen, efter att hjärnan fått göra sitt, bjuder på shopping av det finare slaget. Man behöver inte nödvändigtvis vara fit för att shoppa men känslan är viktig, den där känslan av fysisk strålglans som bara kan infinna sig efter en joggingrunda vid havet.

Att vänta

Istället för att leva. Men varför ska man leva när ingenting ändå händer aldrig? Varför fortsätter man låtsas som ingenting, som om ingenting förändrats, att årsringarna inte blivit fler, kråkfötternas intåg i ögonvrån inte blivit mer tydligt. Varför låtsas som om man är som man var för två år sedan, när det ändå aldrig kommer ske igen, när du aldrig kommer tillbaka dit igen. Kanske inte hjälper faktiskt, det där med att färga håret svenskt, gå tillbaka till ursprunget för att komma i kontakt med det främmande. Vara 22 vara speciell med nästan korpsvart hår och smala lemmar, på en plats i Ursprunget, och här är du strax 24 och dina artificiella färger är ingenting, du är bara en av många, eller ser ut som en av många. Årsringar och kråkfötter. Det där långa svenska välklippta var i Ursprunget någonting tråkigt och medfött, här är det någonting att räkna med. När man var på andra sidan jorden, ja det var tre veckor sedan knappt, då blicken från en stilig man kändes i nacken, då kändes det plötsligt rätt igen, med artificiella hårfärgen, en befogat förfalskad estetik - det gick ju hem, var en sedan länge etablerad identitetsfaktor. Nu är det annorlunda. Här är nästan korpsvart lika med att smälta in, att vara ingen alls. Att klippa av? Att göra om? Att gå tillbaka? Eller bara vänta litet till. Men strax 24, har nog inte tid.

För mycket att göra för litet pengar

Kunde spara alla bittra sanningar till en annan dag. Kunde tagit min givna ansvarsroll, antagit utmaningen. Joder. Stirrar ut på lillsolen mellan de trångt placerade husen i Raval. Joder, möter upp sådana jag gillar men inte har tid med. Får smygbitsk kommentar om att någon åker om mindre än två timmar, tvingar mig upp ur  obekväma men varma sängen, vet att jag inte har tid och typ inte riktigt tillräcklig lust just på grund av det, men liksom på med ull ull ull, möter upp och ba "jag bor i ett slott och bor man i ett slott får man göra avkall på sådant som sprödbottnad pizza till middag och croissanter till frukost". Allting kostar. Har för mycket att göra och för litet pengar. Kramar om ger komplimanger så många jag förmår, ursäktar mig och rusar hem. Äter en torr baguette från fredagens middagsbjudning, dricker micrat snabbkaffe och skuttar in i duschen. Har lovat en nyfunnen vän att plugga på skolan kl. 11.00, skriver att jag inte hinner förrän 12.30, vet att inte ens det är rimligt, att ingenting är rimligt idag. Att ansvarstagande rollen tilldelats någon annan, och att ålder ej har betydelse.

These days

Tror jag vet hur man inte ska tänka. Tror jag vet hur man ska tänka, för att kunna se sig själv i ögonen, uppskatta andra och tro på andras små affirmationer. Tror jag vet. Men vissa dagar är liksom inte gjorda för att tänka rätt. Sådana där dagar, liksom vakna två timmar för tidigt och vara smärtsamt pigg, vara hungrig men inte vilja gå upp fast när hungern tar över går man ändå snubblar man ändå upp men allting man fixar äter till frukost smakar fel och konstigt och allting som borde vara varmt är ljummet. Och även under filten är det liksom inte varmt, utan bara opersonligt ljummet. Så undrar man om det typ alltid kommer vara såhär framöver. Att en dag känns varmaste hetaste bästa få rätsida på livet allting är maravilloso, medan nästa är en ljummen och intetsägande svennig grådaskighet. Jag undrar. För kanske om man finge tre dagar av underbaraste känslorna, att det skulle kännas mer ok med allt det pissljumma.

Den spelar liksom ingen roll den där kramen från en vän, om man vet annat man hellre önskar. Om man vet, någon annans armar någon annans lilla affirmation om ändå den kunde bli min. Istället. Kanske kunde uppskattat blues och vattnig öl bland människor jag knappast känner, om jag ändå visste att den där andra hade tänkt samma som jag. Kanske ett litet uttalat eller skrivet ord. Det lilla kanske det minsta, men det kan göra skillnaden. 

One of these days

One of those days, av att vara presente men ändå inte, inte helt, inte riktigt där. Stirra ut i universum, ett universum som kan vara bartenderns ögon, eller en bländande spotlight eller en målning eller en främling i hörnet av en bar höljd i dunkel. Och när de man gick ut med undrar vad som är fel, så säger man att det är one of those days, och respektera det om du vill vara min vän. För det finns sådana människor, som ibland inte vet annat kan annat än att stirra ut i universum, ibland finns inte annat än att stirra. Fem timmars sömn, och fem meddelanden från avlägsna män. Och så, on top of that, någon där i barens skumma ljus, någon bara syns och man har en dag av fåordighet, så man stirrar bara, och försöker förmedla, kanske inte ett budskap, för det finns inte så mycket av budkspa att förmedla ikväll, men ett litet intyg om intresse, så man ler litet försiktigt och han där borta ler tillbaka. Så står man där och slänger ögonkast mellan varandra ett par timmar, försöker samtidigt koncentrera sig på konversationen hos de som man redan känner, de som denna kväll är så presente man bara kan bli en natt i Barcelona, då någon skrikit att det snöar för första gången på två år, och ölen är billig och drinkarna starka.

Så stänger baren, ljusen tänds, och man pratar om att gå vidare. De pratar om att gå vidare, man bara lyssnar och försöker pressa fram ett litet ord en liten fras av gemensamt tänkande. Och plötsligt ser man han man bollat blickar med komma fram och le sitt försiktiga leende och börjar fråga saker, och orden börjar komma fram ur botten av tystnaden som uppstår när man inte är helt presente. Orden är få och försiktiga men de kommer.

Man går vidare, och han med blickarna är med och han försöker lära en att dansa, och han et hur man gör när man dansar för han kommer från den där kontinenten där alla kan, och kan de inte så tror de så starkt på att de kan att det verkar som om de kan. Men han kan, och han försöker, och man följer hans order, man försöker göra allting rätt. Men man är fortsatt inte riktigt där i tanken, så man säger det går inte, för det är one of those days, och istället går man utanför och dricker en förbjuden öl på ett polistätt plaza, och han rullar en cigarett och man tackar huttrande, och sedan föreslår han en promenad. Man pratar, han på sitt första språk, en själv på sitt tredje, men det går bra ändå. Han är bra på sådant som imponerar, men man är inte nervös eller går sönder av pressen. Man tycker att det är skönt att bara prata med någon som också har någonting going on inside. Man går runt på Barcelonas tysta gator och klockan är tidig morgon och man pratar om allt mellan himmel och jord, mellana Indien och Ryssland, och kanske sjunger man litet även om det är alldeles för sent att sjunga, även om man rökt alldeles för mycket. Och tillslut är det för kallt för att vara ute. Så man talar om att gå in. Och litet tvekande bjuder man in. Och man vet inte om det är en riktigt bra idé. Ens eget rum. Rummet som saknar personlighet. Rummet utan ansikte. Men man gör det. Sedan står tiden still. Och allting är kallt mot varmt.

..

Varför går du inte till skomakaren, varför läser du inte läxorna, varför vet du inte var du ska börja, varför bäddar du inte sängen finare, varför letar du inte rätt på diskborsten, varför köper du inte litet nya kläder, varför ringer du inte upp dem där du egentligen bryr dig om men bara inte riktigt haft tid för, varför färgar du inte det som bör färgas på nytt, varför köper du inte en kaffebryggare och slutar med instant, varför fixar du inte bicingkortet, varför köper du inga kollegieblock, varför pyntar du dig inte litet mer, varför är du rädd?

Tillbaka

Har kommit hem. Känns bra och rätt. Just ätit godaste gnocchin med stark paprika- och baconröra, mango, kaffe och en ballerinakexkopia till dessert. Innan en tvåtimmarspromenad vid havet. Nu ska jag strax börja plugga, det tar tid att komma igång bara, och senare i eftermiddag träffa Johanna för litet inhandling av diverse. Mitt rum är ett riktigt rum nu, nytt och fräscht och kackerlacksfritt. men det saknar personlig prägel. Ska leta litet fina grejer att pryda väggarna med.

Det är kallt i Barcelona, det är inte Melbournevärme, inga 35+, så jag sitter på mitt rum med tjockaste koftan och filt, och måste snart gå och hämta värmelementet. Life.