Att vänta

Istället för att leva. Men varför ska man leva när ingenting ändå händer aldrig? Varför fortsätter man låtsas som ingenting, som om ingenting förändrats, att årsringarna inte blivit fler, kråkfötternas intåg i ögonvrån inte blivit mer tydligt. Varför låtsas som om man är som man var för två år sedan, när det ändå aldrig kommer ske igen, när du aldrig kommer tillbaka dit igen. Kanske inte hjälper faktiskt, det där med att färga håret svenskt, gå tillbaka till ursprunget för att komma i kontakt med det främmande. Vara 22 vara speciell med nästan korpsvart hår och smala lemmar, på en plats i Ursprunget, och här är du strax 24 och dina artificiella färger är ingenting, du är bara en av många, eller ser ut som en av många. Årsringar och kråkfötter. Det där långa svenska välklippta var i Ursprunget någonting tråkigt och medfött, här är det någonting att räkna med. När man var på andra sidan jorden, ja det var tre veckor sedan knappt, då blicken från en stilig man kändes i nacken, då kändes det plötsligt rätt igen, med artificiella hårfärgen, en befogat förfalskad estetik - det gick ju hem, var en sedan länge etablerad identitetsfaktor. Nu är det annorlunda. Här är nästan korpsvart lika med att smälta in, att vara ingen alls. Att klippa av? Att göra om? Att gå tillbaka? Eller bara vänta litet till. Men strax 24, har nog inte tid.