One of these days

One of those days, av att vara presente men ändå inte, inte helt, inte riktigt där. Stirra ut i universum, ett universum som kan vara bartenderns ögon, eller en bländande spotlight eller en målning eller en främling i hörnet av en bar höljd i dunkel. Och när de man gick ut med undrar vad som är fel, så säger man att det är one of those days, och respektera det om du vill vara min vän. För det finns sådana människor, som ibland inte vet annat kan annat än att stirra ut i universum, ibland finns inte annat än att stirra. Fem timmars sömn, och fem meddelanden från avlägsna män. Och så, on top of that, någon där i barens skumma ljus, någon bara syns och man har en dag av fåordighet, så man stirrar bara, och försöker förmedla, kanske inte ett budskap, för det finns inte så mycket av budkspa att förmedla ikväll, men ett litet intyg om intresse, så man ler litet försiktigt och han där borta ler tillbaka. Så står man där och slänger ögonkast mellan varandra ett par timmar, försöker samtidigt koncentrera sig på konversationen hos de som man redan känner, de som denna kväll är så presente man bara kan bli en natt i Barcelona, då någon skrikit att det snöar för första gången på två år, och ölen är billig och drinkarna starka.

Så stänger baren, ljusen tänds, och man pratar om att gå vidare. De pratar om att gå vidare, man bara lyssnar och försöker pressa fram ett litet ord en liten fras av gemensamt tänkande. Och plötsligt ser man han man bollat blickar med komma fram och le sitt försiktiga leende och börjar fråga saker, och orden börjar komma fram ur botten av tystnaden som uppstår när man inte är helt presente. Orden är få och försiktiga men de kommer.

Man går vidare, och han med blickarna är med och han försöker lära en att dansa, och han et hur man gör när man dansar för han kommer från den där kontinenten där alla kan, och kan de inte så tror de så starkt på att de kan att det verkar som om de kan. Men han kan, och han försöker, och man följer hans order, man försöker göra allting rätt. Men man är fortsatt inte riktigt där i tanken, så man säger det går inte, för det är one of those days, och istället går man utanför och dricker en förbjuden öl på ett polistätt plaza, och han rullar en cigarett och man tackar huttrande, och sedan föreslår han en promenad. Man pratar, han på sitt första språk, en själv på sitt tredje, men det går bra ändå. Han är bra på sådant som imponerar, men man är inte nervös eller går sönder av pressen. Man tycker att det är skönt att bara prata med någon som också har någonting going on inside. Man går runt på Barcelonas tysta gator och klockan är tidig morgon och man pratar om allt mellan himmel och jord, mellana Indien och Ryssland, och kanske sjunger man litet även om det är alldeles för sent att sjunga, även om man rökt alldeles för mycket. Och tillslut är det för kallt för att vara ute. Så man talar om att gå in. Och litet tvekande bjuder man in. Och man vet inte om det är en riktigt bra idé. Ens eget rum. Rummet som saknar personlighet. Rummet utan ansikte. Men man gör det. Sedan står tiden still. Och allting är kallt mot varmt.