No logo

Börjar dagen med att äta och sitta still. Vetskapen om att det dröjer till kall sen kväll innan man får röra sig. Men nu är det meningen att hjärnan ska jobba, inte benen. Meningen är att lära sig allt om grades oracionales, att hitta alla ord och uttryck, sätta ut alla autonoma stater på karta över Spanien. Känslan av att växa, den dåliga tillväxten, den dåliga förändringen. Om åtta timmar får jag kanske bukt med tankarna känslan av att växa åt fel håll.

Om tre veckor vet jag, det är tre veckor och jag har slutat lyssna på musik, slutat bry mig om vad som sker, slutat känna efter eller tänkt att det kommer visa sig imorgon vad som är rätt eller fel. Eller så har jag väntat för länge, briserat. ¨

Nu är det åtta timmar, jag ska tänka att armarna benen ska brinna av ansträngningen. Tills dess ska huvudet göra sitt för framtiden, en fortsatt oviss framtid.

flit

Vill att kaffet ska bränna hål på magen. För två år sedan låg jag hemma i Osloläggan i feber och allmänt fysiskt elände och tittade på Tre Kronor från början till slut. Nu är det 2011, och jag sitter bakis i min säng i Barca och hatar världen, som man alltid eller oftast gör en dag med månatlig värk och slösade pengar och utspillt kaffe på golvet - men tur att det är kakelgolv!!

kluvna toner

triste realité. den enträgna dansaren finns inte mer. länge leve den enträgne dansaren. i min nuvarande familj finns ingen gnista mer, eller så finns den för en stund, men falanr när någon ba släpper taget. idioter. svenskhet i vägen för allting som är vackert. bekvämlighet och svennig avundsjuka ivägen för allting som skulle kunna ge skimmer åt de sista flämtande nattatimmarna i en stad som aldrig slutar överraska. Naivitet. Avund. Fuck it. Jag ska hitta mig en egen famij, eller stå kvar med min svenska där hemma. De som vet vem jag är när jag dansar, de känner jag utan och innan. Nästan. Jag känner de tillräckligt bra för att veta när tonerna klyvs för kvällen och det är av egen vilja man går hem.

Här är det annat. Det är en 2 december och jag har givit upp hoppet om familjen här. Nästan skrikit.

green apples hanging from my green apple tree

Har ätit middag med klassen och nu sitter jag i vanlig ordning i sängen i Gotico och hostar så det skräller. Alltså verkligen. Upphör inte. Men vi åt tapas och drack vitt vin och servitören var inte lika snygg som han på dostrece eller vad det heter, men han var snygg. Och imorgon ska vi på cavaprovning och jag ska försöka att inte längta hem så mycket som jag gjort idag. Hatar sådana där som längtar hem och därför bara stannar i sitt temporära hem och bara låtsas vara sjuka för att slippa leva. Svennigt så det kliar och svider.

And I wonder what became of you

Det är en månad kvar till jul. Det är en månad och jag längtar. Trots att jag är i och bor i Barcelona så längtar jag till Umeå och jul. Och sedan efter att åka ut på Australienresan.

Nu ska jag skriva text som jag inte vet hur man gör. Om por y para och dess skillnader. Bläääh.

Someone you´d admire

För första gången längtar jag hem. Jag som annars är den som alltid längtar bort men aldrig hem. Och nu är det liksom en konkret plats, det är helveteshuset på Mariedal, fyllt av många hemska minnen men som det tett sig idag även fina. Så idag, längtan till mammas och pappas bo, den svenska kedjehusvärmen, varmvatten utan slut, en skön och varm säng med dubbla duntäcken. Slappt Tv-tittande, full frys. Gitarrer på väggen och Vispop i hyllan. Madre mia... Vill bara vara där just nu, där jag känner till vartenda litet hörn. Och där det finns en redig kaffebryggare och Annas pepparkakor...VB-ost. Regnet har bara varit fett närvarande idag, och små mockaskorna har varit fuktiga och hala. Har hostat i tre veckor men idag gick jag ut och gick i likhet med andra dagar under dålig hals-perioden. Gick vid havet och lyssnade på Fleet Foxes senaste. Musikvalet i första hand för att jag kände att jag borde. För det är ju konsert på lördag (söndag?). Hade hört delar av albumet innan och ba jamen det är väl OK, men inte som förra. Men. Fett jävla fint alltihop. Speciellt sådär ensam i regnigt Barcelona, alltså nästan öde stränder i den stora och annars så levande staden. Häftigt. Melankoliskt och jävligt som fan. Ångest ångest ångest. Tillbaka i gamla tankebanor. Tillbaka till gamla självbilden. Tillbaka till att inte se folk i ögonen. Tillbaka till att tänka på det lilla i det stora, på ett dåligt sätt.

Och en man tänkt på som man inte alls känner men som gjort ens nätter dröm- och hoppfyllda är på annan ort , en ort jag älskar, men han är inte här i alla fall och 'är han inte här finns inte tillräckligt många anledningar att gå ut. Orka vara den som är den. Orka vara den tjejen som...som tänker som.

Längtar alltid bort men aldrig hem

Du vet, det var en sådan kväll när man kunde se alla andra i ögonen, utom dom man kände. Kunde bara lyssna på andras röster andras samtal för de invanda samtalen hos dom man visste namnen på, kändes bara som tusen knivar i den sedan en tid tillbaka skeva självuppfattningen.

Vad har det blivit av den jag var när jag kom hit? Den som skrattade åt självupptagenhet, den som skrattade åt att fixera sig vid ett par mörka ögon, den som tyckte det var OK att ha fem par mörka ögon samtidigt om så var önskat. Den med stadigt hjärta, som log bredaste leendet och triumferande intog klassrummet, pratade med dom hon gillade och lämnade resten åt patrasket. Hon som ville väl, åt dem hon gillade och som inte brydde sig om vad som skedde resten.

På väg till baren såg jag honom igen, i minst fem par ögon. Och jag kunde inte låta bli att tänka vidare, att minnas och förtvivlat hoppas.

Kom hit med självkänsla och träningssomar written allover my face. Var tog detta vägen? Var tog lift your head up high vägen? På två och en halv månad försvann det mesta av stabilitet. Nu är jag en spillra, och bryr mig mycket om dagar utan träning, mer än om böckernas förunderliga värld.

Det gick en kväll, och allt dom sade dom som var någonting som jag kände, allt som sade var sådant som fick blicken att falla i golvet, känslan att alla kort är lagda, ingenting kvar mer än den totala kapitulationen. Gå hem, sedan var det ingenting mer.

La muerte

Ungefär som en nackspärr är känslan, samtidigt som man hostar upp lungorna. Två veckor av detta inferno. Man sitter på sitt kalla rum med alla sina varma kläder på, och tänker att man vill på kören men vet inte om det är en särskilt bra idé.

But if I can save you any time

När alla vännerna gått hem. Det är den stunden och den känslan. Och så den där, tid är oväsentligt för det hjälper inte med tid. Wont help. Nothing ever helps. Nothing can be done.

They´re everywhere

Undrar vad jag håller på med. Det räcker att se efter i byrålådan. Proof. Aint working out.

Och solfläckarna fortsätter öka i antal. Vakna med torraste halsen vill liksom bara hugga sig själv i småbitar, banka vett i förnuftet och sätta det på uppgödning. Det håller ju inte att få håll, det håller ju inte med smärta i bröstet när jag springer. Förnuftet! Var tog du vägen?

Idag väntar spanska orden på att bli skrivna. Jag vet inte var de finns. Sorry hjärtat, sorry hjärtat mitt. 

Köttig

That´s my name, that´s where I belong. Ode to those thighs. As I knew them.

FILTHY PLEASURES

Än en gång utsattheten- Håret för kort? För ljust? För mörkt. Anletsdragen för barnsliga. För fetskrupat 25-årigt. Men vem gillar inte bittert senigt. För vem gillar inte det egentligen?

Du vet, man går Värdelösa gatan hem hem hem och finner pile of disk. Inget smil, ingen som kommer och möter dig i dörren. Men det räknas, för det är släkt.


bon voyage

La belle et le bad boy

Hjärtat är svagt, det ska inte mycket till. Avsaknad av signaler, ljudet av avsaknad av signaler. Ljudet av aldrig skickade meddelanden. Ljudet av avsaknad. Av bekräftelse. Av samtal som aldrig förts. Sus av någonting som skulle kunna kallats hopp.

too afraid to sleep

Fläckar på solhimlen, kontrollen försvunnen. Man spenderar tre dagar i sängen och glömmer vem man är, eller kommer tillbaka till ett svunnet jag...

Du vet, man lovade så mycket när det var 2008, man sade det skulle aldrig hända mer. Solfläckar och fläckar på solhimlen. Släcka sig själv. Fast det händer igen, utsätter sig igen. Och i förlängningen skräcken för att sova.

cara corazonada

Kroppen mest avslappnade, så avslappanad den bara kan vara efter två timmar under täcket med spanskt regn dånande utanför, och sushi på det. Gratis.

Ska sova litet mer och drömma om vågor. Ska drömma om starkaste största vågorna, som slår mot sänggaveln.

she´s falling for some matador

Romantiserande monstret har vaknat igen. Fantasispöket strikes again. Får inte sova. Och när frukosten ska intas lever müslin! Vill kanske aldrig mer äta just müsli. 

Pengar är makt – ju mer pengar desto drägligare blir tillvaron

finns det liv finns det hopp

Barcelona badar i grått. men jag misströstar inte alltför mycket. kanske är jag fortsatt full. oavsett, benen ut på vallning. är trött på att vara trött, är trött på att vara ledsen, eller i varje fall att vara det ensam på rummet. att vara ensam bland andra, att vara ledsen och ensam bland andra, på kanske en gata i Born, är en magisk kombination. jag tror jag vill kalla det melankoli. det enda som sätter käppar i hjulet är tidsfristen. deadlines deadlines. vill ju göra arbetet bra, men har ingen respekt för timmar och sådant.

jag klippte av mig, gjorde mig av med... ja, det där spröda svenska som jag fraktat några år nu. tog bort, och tänkte, att detta utgör skillnaden, den faktiska fysiska skillnaden mellan 2011 och 2009, mellan dröm och minne och verkligheter. nu börjar jag om, tagit bort snart tre år av tungt försök till femininitet. nu börjar jag om. det är kort och det är litet men det utgör en start, en bas. slut på gamla minnenas ettrighet, de har ändå ogiltigförklarat verkligheten as I knew it för tre dagar sedan.

behöver den fysiska skillnaden för att se klart, behöver känna att det inte finns någonting att känna. behöver känna att det finns plats för någonting nytt.

habibi

på ny rad, nya spår

temperaturen en annan

folket nytt

turisterna från igår är inte turisterna av idag

socker i minnet och i benen

och effekten av socker i minnet och i benen

socker av igår

minnen av igår

minnen av socker

från igår

man springer

man känner ingenting

värmen överallt

man vaknar med raggsockor på fötterna

och kallaste oktoberhänderna

går ut genom dörren och solen är starkaste på dagar

tänker klänning nyaste bästa figurnärmsta kan nog hjälpa

mot den hårda känslan av ensamhet

och kanske kan man leva kvar litet längre, i känslan av förlust

om man klipper av det hår som sannolikt var med innan verkligheten blev till 

och definitivt före den gick i kras

kantstötta dagar

och felaktiga sortens blickar i nacken

jag vill inte ha vad som helst

jag vill inte ha det som finns närmast tillhands

jag trodde jag visste vad jag ville ha men nu vet jag inte längre

tomt nej svart och övermålat

svart och övermålat är arket kallat LIVET

och vad gör man då?

vad gör man med det?

men jag vet ju en del om svärta, så det ska väl ordna sig ändå. kanske inte blir bra

men ordnar sig gör det ju alltid

glädje hittar du inte bara ute på gatan sådär

ska klippa av håret som ett bevis på min motvilliga men sanna tillmötesgång

klipper av mig det hårda, hemska, ljust naiva skitsvenska håret.

och kanske ser jag då, efter det, vem jag verkligen är, vad som kvarstår

och vad jag kan göra med det

vad de resterna av mig kan göra med ett svärtat ark

på åttonde raden

Juventud, divino tesoro, ahora te vas para no volver
cuando quiero llorar no lloro
y a veces lloro sin querer

Sällan har man känt sig så ensam
sällan har man känt sig så hopplöst instängd i en stor värld

den man tänkt på hace varios anos
den man tänkt på och ofta velat släppa
för han är inte som han var förr
han är inte som jag minns honom, och jag har aldrig känt honom
vilket han sade
sist vi sågs
som var för ett år sedan ungefär

han lade fram det på det brutala sätt som är det enda han behärskar
han lade fram det så att man kände sig som den feta lilla svenska tjejen med flätor på mellanstadiscot
som inte fick dansa med någon, och som inte fick stanna tills discot var slut

den som hoppades på bättre tider mellan mattetalen och no-bokssidorna. den som hoppades att efter hårt arbete kommer allting bra serveras, då kommer utdelningen. så kom den, så gick

den. och nu är allt jag har kvar kantstötta minnen
allting som en gång var vackert är till viss del skärvor

jag skulle egentligen prata om fängelset i La Paz på tisdag
men nu vet jag inte om det går
jag vet inte om hjärtat pallar
jag vet inte om jag vill
om hjärtat vill
om tårarna kommer kunna hållas tillbaka
för när jag tänker på La Paz, så tänker jag på honom

idag stannade livet upp
och jag tänker, att det bästa hade varit att vänta med att kolla mailet till ikväll
det mest praktiska det minst smärtsamma
hade varit att vänta
det lilla vett jag hade försvann där vid åttonde raden

en tjej
och inte vilken tjej som helst
och allt man har tänkt har man just bara tänkt
allt man har just bara tänkt hade ingen sanningshalt
för han vet ingenting om mitt liv, och vill ingenting veta
för det finns en tjej
och inte vilken tjej som helst
det finns en tjej
och det är inte jag
det finns en tjej som är värd att tänka på
som är viktigare än alla falska
brunetter med svensk osäkerhet i blicken
det finns en tjej
och jag trodde kanske
en gång trodde jag
att det skulle vara jag
men det är inte jag
det är någon annan
någon bättre
med någonting bättre

jag föddes till någonting och trodde jag skulle bli någonting och blev någonting men inte det rätta
inte för honom
jag sitter på en lusig säng i Barcelona
var lycklig för tre timmar sedan
då jag trodde att även han som valt en tjej
som det stod på åttonde raden
trodde han visste tänkte på
att jag var just här

han har inte ens sett på bilderna
han kunde inte bry sig mindre
han kunde inte göra mig ledsnare

det finns inte mer
det som fanns för tre timmar sedan
det är borta nu

verkligheten, as I knew it, gick sönder
just där på åttonde raden
alla varv som skivan snurrat
blev för repigt
blev för tradigt
han drog ur kontakten
slängde skivan i väggen
och verkligheten stannade upp,
gick i kras
han fick allting att gå i kras

och jag kan inte säga att det känns nödvändigt
att verkligheten byttes ut
även om jag visste att drömmar är sköra
även om jag visste att de är särskilt sköra
de som finns får plats
mellan två världsdelar
och speciellt som det bara är den på ena sidan som håller i trådarna
det var så mycket skörare än jag hade anat

verkligheten gick sönder
för tre timmar sedan
och jag har fyra timmar på mig
att reparera

tout

Skriver för att minnas, skriver för att kunna skriva, även om jag inte vet vad som kommer eller vad jag ska behöver kunna för att kunna skriva.

ja sei namorar

La tierra vive ahora, tranquilizando su interrogatorio, extendida la piel de su silencio.

Man pratar om fonem morfem mortem. man talar om regler och jag är inte någon som fäljer dem, även om jag kanske vill och definitivt borde. Åtminstone ibland

dricker rom och tänker att kanske kommer orden då, kanske hamnar apostroferna på rätt srälle,

kan inte regler, kan inte foneti, kan inte lära mig
att följa reglerna
även om jag vill
och jag vill

mattehjärna har jag aldrig haft
reglerätta tankar få

jag tänker att jag borde kunna,
jag kan ju faktiskt annat
ganska mycket kan jah
men kan inte förmå mig att anamma reglerna
som är många
som jag inte kan
begriper
förstår mig på

vill vill vill
men kan kan kan ej

Värsta blicken, värsta

Natten har inte somnat ännu, men jag är trött. Har suttit på tak och pratat, flätat hår, druckit billig sangria och känt glädjen som en hinna över sommarhuden, den förlängda, utdragna och i detta land, på denna plats, elastiska sommaren. Som om den aldrig tar slut känns det, utan oro, utan den minsta oro. Över sommaren.

Livet man lever går i solens toner. Kvällarna i olika nyanser av salt. Nästan nästintill naken ovanpå bädden som inte är en säng men väl en soffa av bättre modell. Dörren till pation öppen för vindens skuggor och ofrivilligt grannarnas blickar.

En vecka litet till och allting känns som ett litet liv. Ett litet men ack så fint och nästintill bekymmerslöst stycke liv.

Krossar ett glas - krossar ett förtroende? Missar en tid - missar ett förtroende? Frösöker låta bli men kanske missar jag en läxa och i förlängningen ett förtroende? En liten bit framtid, en liten bit frihet som går förlorad, mellan bok och facit. Bortförklarade ord. Borttappade sanningar. Finns nog fler facit än man önskar se, än man vill och förmår.

En tjej och kjol vars ringa ålder inte biter på min osäkerhet. Är man gammal eller äldre än en tjej i kjol med auktoritära ögon och leende, räcker det oftast att ta åren med i sammanhanget, i den bärande tanken. Finns en tjej med kjol och bredaste auktoritäraste ögonen med tillhörande leende. Hon är yngre men knäcker alla mina koder, alla mina försvar, ser igenom allt, så jag ser ned i golvet. Hon är yngre, men hennes leende är så mycket äldre. Än mitt. Intellektuella ögonen med intellektuella kaxigheten, hos henne är den stark, för att inte säga oslagbar. Och jag kan inte annat än beundra, rodna, tappa orden och åren, rakt ned i den röda marken.

En sådan där man bara vill vara vän med en sådan där man bara... Men som att vara 14 och osäkraste med blicken stadigt fäst i marken, väggen eller vad som finns tillhands. Om man bara fick kunde få. Bara en dag. Bara en lunch. Som inför coolaste killen med snyggaste stilen och bästa intressena, sådan är jag när hon är med. Liksom starstruck fast så vardagligt att jag helst vill skämmas, men mest blir sorgsen. Som att man känner att hoppas att man en dag kommer platsa, att kanske en dag kommer vi kunna ses, kommer hon vilja ha mig, kommer vi kunna vara värsta... Eller. Jag menar, vi kunde gå och se på fin konst, och hon kunde veta mer än mig, men det kanske ändå hade räckt för henne. Eller något.

Kanske en dag. Kanske värsta bästa. Tillsvidare, jag kollar in hennes klänningar och tänker att kanske en dag kommer det att gå. Kanske en dag vågar jag. Kanske en dag.

Sol

Solmogna nektariner och Milka-choklad, svett. Nästan slut på vatten,

Snart en vecka, det har gått snabbt och allting är lyckokapsel, varm och trygg och långt från Sverige, långt från tankar om Sverige.

Idag har vi suttit på ett utomhuscafé och pluggat. I grupp går nästan allting bättre än när man är ensam. Har fått gjort, kan man säga. Känns bra.

Det är galet varmt, och jag och mitt smink smälter bort. Vill ha alkohol och cigaretter. Helst nu. Ikväll ska vi ut. Blir bra. Tänker på en speciellt som inte är i Sverige, undrar om han tänker på mig.

Plata

Nu har de första dagarna förlöpt. I sol, mest sol och litet skugga. Lektion på lektion. Lärarna är fina och bra; de verkar veta vad de håller på med. Ser framemot att traggla grammatik igen, tror att det är det jag behöver mest. Och vad gäller de övriga kurserna, känner jag att historia och fonetik blir de största utmaningarna. Där saknar jag terminologin, och har dessutom dåliga förkunskaper. Men ändå. Nu är det igång.

Lägenheten är bra, flatmatesen är schyssta men idag har jag inte sett dem så mycket, vilket mest beror på mig själv. Sova strax, imorgon mer av lektion och sedan utgång.