Du vet, det var en sådan kväll när man kunde se alla andra i ögonen, utom dom man kände. Kunde bara lyssna på andras röster andras samtal för de invanda samtalen hos dom man visste namnen på, kändes bara som tusen knivar i den sedan en tid tillbaka skeva självuppfattningen.
Vad har det blivit av den jag var när jag kom hit? Den som skrattade åt självupptagenhet, den som skrattade åt att fixera sig vid ett par mörka ögon, den som tyckte det var OK att ha fem par mörka ögon samtidigt om så var önskat. Den med stadigt hjärta, som log bredaste leendet och triumferande intog klassrummet, pratade med dom hon gillade och lämnade resten åt patrasket. Hon som ville väl, åt dem hon gillade och som inte brydde sig om vad som skedde resten.
På väg till baren såg jag honom igen, i minst fem par ögon. Och jag kunde inte låta bli att tänka vidare, att minnas och förtvivlat hoppas.
Kom hit med självkänsla och träningssomar written allover my face. Var tog detta vägen? Var tog lift your head up high vägen? På två och en halv månad försvann det mesta av stabilitet. Nu är jag en spillra, och bryr mig mycket om dagar utan träning, mer än om böckernas förunderliga värld.
Det gick en kväll, och allt dom sade dom som var någonting som jag kände, allt som sade var sådant som fick blicken att falla i golvet, känslan att alla kort är lagda, ingenting kvar mer än den totala kapitulationen. Gå hem, sedan var det ingenting mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar