ett tu tre
så börjar jag gråta
för forn- och framtiden
för allt vi haft för allt vi inte kommer få

vi pratade om vägen och jag sade jag måste vandra
jag måste vandra tänker jag
för att kunna ha en framtid
för framtiden borde inte ligga i händerna på ett bemanningsföretag
för framtiden borde vara min och ingen annans
men landet bjuder nog inte på mer
än tillfälliga kontrakt och lösningar
så kanske har du och jag ingen framtid sade jag
om den ska dikteras av den som ger men också tar

det har gått exakt ett år nu
jag låg i en operationssal på ett statligt sjukhus i nicaragua
och trodde att jag skulle dö
kanske var det flugan som flög omkring i salen som orsakade min oro
eller så var det vetskapen om att jag skulle sövas ner
och kanske aldrig vakna mer
jag låg där och skrev en desperat lapp till min praktikanthandledare som var med mig på sjukhuset
jag skrev att jag flippade
att det var insekter i rummet och att jag ville till ett annat sjukhus