Och känslan nu: som den blårosa himlen över platsen jag kallar Ålidhood. Som inte är betongen men väl teglet. Blårosa är känslan när separationer avlöst varandra samtidigt som närhet ständigt återkommit. Och om tre dagar reser jag till en som vill vara mig nära. Trots mina imperfektioner. Trots mina brister och min obeslutsamhet. Vill han ha mig. Betalar hela resan dit. Till ett land som är granne men till en stad i fjärran.
Känns som om jag borde skriva någonting. Om sommaren som kom och gick. Kom med sorg och tröstlöshet. Gick med separationens bitterljuva smekning. Mellan alltför många burkar läsk, mellan alltför få sömntimmar.
Jag badade aldrig, inte en enda gång. Det var en regnets sommar. Det var en sommar med regnkläder. Men det var också en sommar av pojkar, av möten med pojkar, av sorgen över att bli lämnad av en av dessa pojkar om än det mycket tillfälliga i vår gemenskap. En gemenskap som kännetecknades av täcken, lakan, öppna fönster för att orka. Orka med att vara tillsammans. Orka med julis framfart. Fast när vi träffades den där första gången var det kallt. Det var västerbottnisk inlandskyla och mygg som aldrig förr.
Jag minns, du skrev, du frågade, om det var mysigt att sova i husvagn dagen därpå. Och jag minns, jag sade, att det var mysigt fast kallt men också varmt, att du sade att det var en speciell kombo.
Du sade till min bästa väninna att du hade velat prata med mig hela kvällen den där gången ute i obygden. Att du vanligtvis var blyg och att du inte visste hur du skulle närma dig mig men att du tillslut tänkte nu eller aldrig. Minns att du sade till mig en kväll när vi låg omslingrade efter intensiva aktiviteter "Märkte du, att jag spanade in dig under pingismatchen?" och jag som sade att det hade jag inte gjort. Men jag blev glad, mycket glad, för jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en sån som du skulle ha något som helst intresse av en sån som jag.
Och jag tänkte den kvällen, när du tillslut började prata med mig, att kanske är det en dum idé det här och jag gör så ofta såhär när jag redan tänker på någon, hittat någon, pratat med någon, delat med någon. För det fanns en annan som väntade om än i Norge. Men som en stor man en gång sade, jag kan motstå allt utom frestelser tänkte väl jag att jag var liksom han, att jag var av samma väsen. En frestelsernas slav, en som dukar under för dem.
Men jag tror att min äventyrliga natur, jag tror att mitt väsen som sedan länge drivits av drömmar och önskan om bekräftelse och njutning, krockade med ditt väsen, med den du är eller var. Som när du oroligt frågade mig hur många jag varit med i år, varpå jag svarade spelar det någon roll? För just nu är jag ju med dig. Kanske går det hand i hand med nomadens oroliga väsen. Minns jag nämnde minns vi pratade om the wanderlust gene den där första gången vi sågs, och att du återkom till det och bergfast menade att jag hade den. Och kanske är det med den geografiskt betingade rastlösheten och hungern som med människor: kanske min natur för rastlös för hungrig för att stanna upp, för att bli kvar, för att hålla kvar, för att hållas kvar. Aptiten på livet för stor för vissa. Jag hade varit med för många tyckte han nog, kanske tänkte han att jag såg honom som blott en i mängden. Men så var det inte.
