jag föll för berlin, jag föll för nicaragua

varje gång jag går förbi din gamla gård så blir jag ledsen
för du är inte längre där
och den här gången som är typ den femhundrade så är det 10 minus och mina ögonfransar frasar när jag tar på dem
och allt blir vitt i det tjocka svarta
men jag håller mig varm innanför kappan för jag har på mig tröjan jag fick av dig den där gången
och den bär fortfarande din doft
och din doft bär mig framåt

jag går alla fem kilometer till ditt gamla hem till din gamla port
jag går till ålidhem
för jag vet att det är vinst varje gång
för jag vet
det är den enda platsen där jag känt mig hemma,
platsen som bär spår av alla år av studenters temporära bosättningar
där du var en av dem
ser spår
ser de alla
ser tusen kontinenter hör tusen språk
ser dig i deras spår
tusentals dörrar med sega ringklockor á la miljonprogram
de minner alla om dig

och jag har tappat känseln i mina tår
och det är fem kilometer tillbaka till värmen
men det är värt vartenda steg
det är värt varje stelfrusen kind och tå
och det är fan i mig värt uppskjutandet av skrivandet av en uppsats
allt är värt för dig för minnet av dig
för när jag vet att du är borta när jag vet att du aldrig kommer tillbaka hit
vill jag komma så nära det går så jag går till din gård
platsen den enda som någonsin känts som hemma för mig i staden som aldrig varit mina drömmars stad där du var en av få om inte den ende som fick mig att längta tillbaka
och din gård är så nära jag någonsin kommer hem
är så nära jag någonsin kommer dig igen
går till din port
för att komma närmare minnena

med dina starka armar öppnade du dörrar
med dina händer tog du hand om mig bar du mig
men ändå bar jag mig ovärdigt åt
ändå släppte jag inte in dig
trots att du släppte in mig
mer än en gång
trots att jag så förtvivlat gärna ville släppa in dig

som den där gången när jag ringde dig från klubben och jag hade varit bitchig hela dagen men jag ringde dig och frågade ifall jag kunde sova över och du sade att det fanns en kudde med mitt namn på i din säng och jag blev så glad cyklade hem till dig och du öppnade dörren tog mig i din trygga famn
och nästa dag var min pappas födelsedag och jag skulle baka en kaka till honom och blev stressad när du var fin mot mig när du var gullig mot mig när du lagade frukost till mig när du höll mig i dina starka armar och jag sade nej jag måste gå och du stod i dörren och vinkade när jag gick

allt ditt sociala kärleksfulla kapital all din fina person till trots släppte du in en sådan som jag
en sådan som vant sig av vid att släppa in som blivit stjärna på att inte släppa in
som varit en sådan som varit så bra på att släpa in istället för att släppa in att hon glömt hur en gör när en släpper in
och så kom du plötsligt med ditt ljus med bredaste leendet och mest öppna armarna
och vad fick du tillbaka?
ett skevt försök till besvarad förälskelse från en som aldrig trodde det var kärlek för hon vågade aldrig känna efter helt. och trots att hon visste att hon kände mer och starkare än hon någonsin gjort så hon stängde dörrarna du öppnade

men jag måste ha lämnat en av dörrarna på glänt. för varför skulle jag annars tänka så mycket på dig? varför skulle jag annars gång efter annan släpa mig tillbaka, i extrem värme eller i kyla lyssnande på sorgligaste låtarna och önska att jag hade valt annorlunda att jag hade varit annorlunda den där gången för nästan tre år sedan. varför skulle jag göra det om det inte vore för en glipa?
jag vet jag vet så väl, jag var annorlunda är annorlunda kanske är en sådan som alltid längtar bort kanske är en sådan som alltid längtar efter att få längta efter nya ögon att se på att möta att bli sedd av kanske är en sådan som aldrig får nog och som ofta får allt kanske är ett wildseed som låtit vinden skjutsa mig framåt så många gånger att jag glömt the laws of physics att jag glömt att jag inte kan flyga

och jag har på mig tröjan som du skickade till mig på min födelsedag. den där tröjan jag hade sagt var så fin och som jag bara skämtsamt hade frågat om jag kunde få skickade du till mig. ler ett sorgset leende. så se en som aldrig kan bestämma sig förrän det är försent ja se en som fastnat för så många att hon tappat räkningen se en som aldrig hittar hem se en som förälskat sig i tusen människor och lika många kontinenter se en som blickar framåt men se också en som stundvis flackar med blicken se en som blickar tillbaka. mot dig. med ögon på glänt med frusna fransar. med en svag doft av dig mot bröstet.

jag var annorlunda då, jag är annorlunda och när du frågade vad jag skulle göra den där hösten för över två år sedan sade jag att jag ville se världen så jag drog jag lämnade allt men jag insåg sen att du ville visa och att du också visade en del av världen. för mig. att öppnade dina dörrar. men jag förstod aldrig att du var värd att stanna upp för att kliva in för. förstod aldrig att du var den fastaste punkt jag någonsin haft och ville ha. jag begrep inte. inte förrän jag ett år efter att ha lämnat dig återvände till din gård begrep jag kände verkligen kände jag hur betydelsefull du var för mig hur betydelsefull du hade kunnat få vara och bli. om jag bara öppnat eller stigit in. och du är fortfarande betydelsefull. om jag bara hade stannat upp, om jag bara hade besvarat dina ord och dina starka armar. om jag bara hade varit stark nog för att vara svag nog att kliva in...  men jag föll för berlin, jag föll för nicaragua.

hade jag kunnat göra annorlunda? kanske hade det aldrig blivit vi för du var du är så mycket mer så mycket godare än jag och kanske hade jag inte tänkt dessa tankar om jag aldrig åkt till berlin, till nicaragua. men jag önskar ändå som jag önskar att jag åtminstone hade varit vänligare  mot dig att jag hade kunnat låta mitt om än svaga ljus skina på dig såsom dina strålar riktades mot mig. men helst av allt önskar jag att jag inte lämnat eller inte hade velat lämna att jag vore bättre på att stanna än att lämna. men jag antar att det fanns för många stigar att gå.