green apples hanging from my green apple tree

Har ätit middag med klassen och nu sitter jag i vanlig ordning i sängen i Gotico och hostar så det skräller. Alltså verkligen. Upphör inte. Men vi åt tapas och drack vitt vin och servitören var inte lika snygg som han på dostrece eller vad det heter, men han var snygg. Och imorgon ska vi på cavaprovning och jag ska försöka att inte längta hem så mycket som jag gjort idag. Hatar sådana där som längtar hem och därför bara stannar i sitt temporära hem och bara låtsas vara sjuka för att slippa leva. Svennigt så det kliar och svider.

And I wonder what became of you

Det är en månad kvar till jul. Det är en månad och jag längtar. Trots att jag är i och bor i Barcelona så längtar jag till Umeå och jul. Och sedan efter att åka ut på Australienresan.

Nu ska jag skriva text som jag inte vet hur man gör. Om por y para och dess skillnader. Bläääh.

Someone you´d admire

För första gången längtar jag hem. Jag som annars är den som alltid längtar bort men aldrig hem. Och nu är det liksom en konkret plats, det är helveteshuset på Mariedal, fyllt av många hemska minnen men som det tett sig idag även fina. Så idag, längtan till mammas och pappas bo, den svenska kedjehusvärmen, varmvatten utan slut, en skön och varm säng med dubbla duntäcken. Slappt Tv-tittande, full frys. Gitarrer på väggen och Vispop i hyllan. Madre mia... Vill bara vara där just nu, där jag känner till vartenda litet hörn. Och där det finns en redig kaffebryggare och Annas pepparkakor...VB-ost. Regnet har bara varit fett närvarande idag, och små mockaskorna har varit fuktiga och hala. Har hostat i tre veckor men idag gick jag ut och gick i likhet med andra dagar under dålig hals-perioden. Gick vid havet och lyssnade på Fleet Foxes senaste. Musikvalet i första hand för att jag kände att jag borde. För det är ju konsert på lördag (söndag?). Hade hört delar av albumet innan och ba jamen det är väl OK, men inte som förra. Men. Fett jävla fint alltihop. Speciellt sådär ensam i regnigt Barcelona, alltså nästan öde stränder i den stora och annars så levande staden. Häftigt. Melankoliskt och jävligt som fan. Ångest ångest ångest. Tillbaka i gamla tankebanor. Tillbaka till gamla självbilden. Tillbaka till att inte se folk i ögonen. Tillbaka till att tänka på det lilla i det stora, på ett dåligt sätt.

Och en man tänkt på som man inte alls känner men som gjort ens nätter dröm- och hoppfyllda är på annan ort , en ort jag älskar, men han är inte här i alla fall och 'är han inte här finns inte tillräckligt många anledningar att gå ut. Orka vara den som är den. Orka vara den tjejen som...som tänker som.

Längtar alltid bort men aldrig hem

Du vet, det var en sådan kväll när man kunde se alla andra i ögonen, utom dom man kände. Kunde bara lyssna på andras röster andras samtal för de invanda samtalen hos dom man visste namnen på, kändes bara som tusen knivar i den sedan en tid tillbaka skeva självuppfattningen.

Vad har det blivit av den jag var när jag kom hit? Den som skrattade åt självupptagenhet, den som skrattade åt att fixera sig vid ett par mörka ögon, den som tyckte det var OK att ha fem par mörka ögon samtidigt om så var önskat. Den med stadigt hjärta, som log bredaste leendet och triumferande intog klassrummet, pratade med dom hon gillade och lämnade resten åt patrasket. Hon som ville väl, åt dem hon gillade och som inte brydde sig om vad som skedde resten.

På väg till baren såg jag honom igen, i minst fem par ögon. Och jag kunde inte låta bli att tänka vidare, att minnas och förtvivlat hoppas.

Kom hit med självkänsla och träningssomar written allover my face. Var tog detta vägen? Var tog lift your head up high vägen? På två och en halv månad försvann det mesta av stabilitet. Nu är jag en spillra, och bryr mig mycket om dagar utan träning, mer än om böckernas förunderliga värld.

Det gick en kväll, och allt dom sade dom som var någonting som jag kände, allt som sade var sådant som fick blicken att falla i golvet, känslan att alla kort är lagda, ingenting kvar mer än den totala kapitulationen. Gå hem, sedan var det ingenting mer.

La muerte

Ungefär som en nackspärr är känslan, samtidigt som man hostar upp lungorna. Två veckor av detta inferno. Man sitter på sitt kalla rum med alla sina varma kläder på, och tänker att man vill på kören men vet inte om det är en särskilt bra idé.

But if I can save you any time

När alla vännerna gått hem. Det är den stunden och den känslan. Och så den där, tid är oväsentligt för det hjälper inte med tid. Wont help. Nothing ever helps. Nothing can be done.

They´re everywhere

Undrar vad jag håller på med. Det räcker att se efter i byrålådan. Proof. Aint working out.

Och solfläckarna fortsätter öka i antal. Vakna med torraste halsen vill liksom bara hugga sig själv i småbitar, banka vett i förnuftet och sätta det på uppgödning. Det håller ju inte att få håll, det håller ju inte med smärta i bröstet när jag springer. Förnuftet! Var tog du vägen?

Idag väntar spanska orden på att bli skrivna. Jag vet inte var de finns. Sorry hjärtat, sorry hjärtat mitt.