För första gången längtar jag hem. Jag som annars är den som alltid längtar bort men aldrig hem. Och nu är det liksom en konkret plats, det är helveteshuset på Mariedal, fyllt av många hemska minnen men som det tett sig idag även fina. Så idag, längtan till mammas och pappas bo, den svenska kedjehusvärmen, varmvatten utan slut, en skön och varm säng med dubbla duntäcken. Slappt Tv-tittande, full frys. Gitarrer på väggen och Vispop i hyllan. Madre mia... Vill bara vara där just nu, där jag känner till vartenda litet hörn. Och där det finns en redig kaffebryggare och Annas pepparkakor...VB-ost. Regnet har bara varit fett närvarande idag, och små mockaskorna har varit fuktiga och hala. Har hostat i tre veckor men idag gick jag ut och gick i likhet med andra dagar under dålig hals-perioden. Gick vid havet och lyssnade på Fleet Foxes senaste. Musikvalet i första hand för att jag kände att jag borde. För det är ju konsert på lördag (söndag?). Hade hört delar av albumet innan och ba jamen det är väl OK, men inte som förra. Men. Fett jävla fint alltihop. Speciellt sådär ensam i regnigt Barcelona, alltså nästan öde stränder i den stora och annars så levande staden. Häftigt. Melankoliskt och jävligt som fan. Ångest ångest ångest. Tillbaka i gamla tankebanor. Tillbaka till gamla självbilden. Tillbaka till att inte se folk i ögonen. Tillbaka till att tänka på det lilla i det stora, på ett dåligt sätt.
Och en man tänkt på som man inte alls känner men som gjort ens nätter dröm- och hoppfyllda är på annan ort , en ort jag älskar, men han är inte här i alla fall och 'är han inte här finns inte tillräckligt många anledningar att gå ut. Orka vara den som är den. Orka vara den tjejen som...som tänker som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar