Natten har inte somnat ännu, men jag är trött. Har suttit på tak och pratat, flätat hår, druckit billig sangria och känt glädjen som en hinna över sommarhuden, den förlängda, utdragna och i detta land, på denna plats, elastiska sommaren. Som om den aldrig tar slut känns det, utan oro, utan den minsta oro. Över sommaren.
Livet man lever går i solens toner. Kvällarna i olika nyanser av salt. Nästan nästintill naken ovanpå bädden som inte är en säng men väl en soffa av bättre modell. Dörren till pation öppen för vindens skuggor och ofrivilligt grannarnas blickar.
En vecka litet till och allting känns som ett litet liv. Ett litet men ack så fint och nästintill bekymmerslöst stycke liv.
Krossar ett glas - krossar ett förtroende? Missar en tid - missar ett förtroende? Frösöker låta bli men kanske missar jag en läxa och i förlängningen ett förtroende? En liten bit framtid, en liten bit frihet som går förlorad, mellan bok och facit. Bortförklarade ord. Borttappade sanningar. Finns nog fler facit än man önskar se, än man vill och förmår.
En tjej och kjol vars ringa ålder inte biter på min osäkerhet. Är man gammal eller äldre än en tjej i kjol med auktoritära ögon och leende, räcker det oftast att ta åren med i sammanhanget, i den bärande tanken. Finns en tjej med kjol och bredaste auktoritäraste ögonen med tillhörande leende. Hon är yngre men knäcker alla mina koder, alla mina försvar, ser igenom allt, så jag ser ned i golvet. Hon är yngre, men hennes leende är så mycket äldre. Än mitt. Intellektuella ögonen med intellektuella kaxigheten, hos henne är den stark, för att inte säga oslagbar. Och jag kan inte annat än beundra, rodna, tappa orden och åren, rakt ned i den röda marken.
En sådan där man bara vill vara vän med en sådan där man bara... Men som att vara 14 och osäkraste med blicken stadigt fäst i marken, väggen eller vad som finns tillhands. Om man bara fick kunde få. Bara en dag. Bara en lunch. Som inför coolaste killen med snyggaste stilen och bästa intressena, sådan är jag när hon är med. Liksom starstruck fast så vardagligt att jag helst vill skämmas, men mest blir sorgsen. Som att man känner att hoppas att man en dag kommer platsa, att kanske en dag kommer vi kunna ses, kommer hon vilja ha mig, kommer vi kunna vara värsta... Eller. Jag menar, vi kunde gå och se på fin konst, och hon kunde veta mer än mig, men det kanske ändå hade räckt för henne. Eller något.
Kanske en dag. Kanske värsta bästa. Tillsvidare, jag kollar in hennes klänningar och tänker att kanske en dag kommer det att gå. Kanske en dag vågar jag. Kanske en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar