sköra små steg

du vet de där dagarna
när du kan springa hur snabbt som helst hur långt som helst


kom och gick en sån där dag,
när benen bar typ överallt
känslan var sådan
som om den fysiska styrkan var starkaste på länge
själen svagast
det kom och gick en sådan där dag
när mints lilla vinpust kan få dig att brista
kan få leenden att falna
kan få händer axlar att skaka
en sån där dag då verkligen ingenting och allting spelar roll
en dag då ingen riktig hunger finns
och paniken kommer just därför

en sån där dag då man borde ha fångat några ögonkast
men livet var så skört och hunger fanns inte
och minsta lilla pust kunde få allt att rämna
så istället för att möta blickar blickade man in i väggars
stumma återkoppling
tog en sväng till ett träningspass som var övermäktig den kognitiva förmågan
och någon där i salen sade "kan du gå lite längre fram?" och tårarna som lekte under lock
som pockade på uppmärksamhet
och ben som inte ville åt samma hålls som alla andras ben
så man lämnade stället och handlade grejer för att skrida till handling liksom
gick hem, svor, slängde in haricots verts i frysen, stack ut och sprang
och Runkeeper sade jag sprang snabbare än jag någonsin gjort
och jag tänkte att det kanske stämmer
liksom att i övrigt gick allting åt skogen, alla leenden vissnade och försvann den dagen
men där själen nästan helt tog slut i kapp med kvällssolen fanns benen tog sig benen fram