där ensamheten slutade började april

staden går mot vår igen
och i mars sista dagar fanns ett möte
april hade fjärilsvingar i håret
ett hjärta som fladdrade
och slog extra hårt av exceptionella ord

april tog min hand och sade:
kom med på resan
och tillåt fladder flaggish-hjärtat att leva igen
och april smekte mig över håret och sade:
det är ett nytt år
du vet, åren går
och du kommer få le igen

fanns ett annat år en annan vår
som ett isblock placerat i minnet av en stad vid vatten
alla tårar som föll
mot stenläggningar
mot försök till förändring
i januaris februaris mars farvatten
där leenden kom och gick
som kunder i snabbköpet
som kackerlackorna i hallen

man letade mening genom minuter timmar av ömma ben
och rekordtider
knän som sa ifrån
ett hjärta som ville så mycket
som strävade mot blixtlåsens accepterande
för det vackraste och finaste som fanns:
att passa in
i abstrakta och faktiska mallen
som framtagits definierats av fler än tjugotre år i jordelivet

isblocksvåren
som en smältande tapp
som bara en livets tuffa etapp
för glädjen kom ikapp
och nu: kanske blixtlåset ett mått på lyckan igen
kanske blixtlåset som en bas för lyckan
men vad gör väl det
när leenden finns igen
och fladdrande aprilhjärtats vingar flugit in och landat tryggt
i majs hektiska glädjetunnel

vårljusen som slocknar sent om kvällarna nu
vårljusen som sträcker sig mot juni,
säger:
kan bli en bra sommar det här
kan bli en varm sommar det här
kan bli en sommar där hjärtan flyger fritt om vingar bär
svävande, letande efter minuter timmar att ta till fånga