för mycket för stor

nu går föraktets moln ihop i grupp

jag sitter på min bädd
och dagen försvann bland undertexter och matrester

förnuftet som bortsprunget

jag sprang inte men gick till lasarettet
konfronterades med munhålans ej fotogena uppenbarelse
de sade jag har en tand för mycket
de sade de ska ta bort en annan

sen gick jag hem
och byxorna satt snävare än vanligt
var olycklig och tänkte bara på mat mat mat
och varför ingenting känns roligt
och varför jag äter när ingenting känns roligt

varför jag halkar ned igen
till stora storlekar
så fort livet inte alltid ständigt är en fest

jag är ju bra på att vara i form, då funkar jag som bäst
inte i kakformen
inte i nonchalansen
att nonchalansäta sig igenom timmar
verkar vara min livstidsdom

så nu vill jag sluta med detta
innan det är för sent
så nu vill jag ha någonting att se framemot så jag inte hänger mig åt chokladkakor
åt 63 65 70 kilo igen
vi har varit där
för vi har varit där min vän
så många gånger förr

Anna, du är vuxen nu
eller borde vara
tillåt inte dig själv att tappa greppet igen
ned i självföraktet som väger 63 65 70 kilo
inte igen
minns hur lycklig du var för bara ett par veckor sedan
inte kan väl meningen med livet försvinna på så kort tid
inte kan det väl vara så lätt för dig att tappa greppet

minns du? ja, du minns
hur du vägde dig när du var hemma hos d. och var lite besviken över att väga 59, tyckte 58 var bättre
och nu sitter du här, med tre portioner mat i magen, ett stort förmiddagsfika, frukost och sedan 125 g godis. hur tänkte du, hur tänker du egentligen? vill du verkligen kasta bort ännu en sommar? vill du inte vara vacker mer? är du ledsen för att d. har åkt, är det därför?

sluta att inte ta hand om dig själv
59 är ok
men inte 63