se

Egentligen mer motiverad än någonsin. Men i svallvågorna efter gårdagen gårdagar är det lätt att tappa andan.

När det brister. Plötsligen. Du vet, är luftslottens härskarinna. Bemästrar dem som ingen annan. Och i gårdagens barnsliga försök till arkitektoniskt stordåd, petade någon litet försiktigt på den flortunna fasaden, så att allting rämnade. Och floden kom. Den arga, eller uppgivna, det forsade ur mig. Allting jag trodde jag var, vad jag trodde jag hade, trodde jag hade byggt upp. Praktiskt taget Ingenting. Och resten av gårdagen låg jag knappt vid liv under spillrorna av mitt livsverk, och en och annan skuldbelagd själ stannade upp för att fråga hur det var fatt. De trodde ju att alltihop var deras fel, men det var mitt, bara att de inte såg eller hade upptäckt det, där floden vällt fram. Så snygga fasader, men så gedigna fuskbyggen.

Uppriven. Inga toner i världen som kunde trösta. För hur tröstar man ett självförstört hjärta? Och benen som knappt bar fram i den västmanländska sensommarkvällen. Bara knotten och så jag, krossad av min egen skapelse. En skapelse så intetsägande och uttjänt i denna lilla värld.

Inget annat, ingen annans hjärta som fått mitt att krossas, bara mitt eget. Det barnsliga hjärtat som trodde det räckte med tron på den vackra poleringen, när det i själva verket krävdes en väluttänkt plan och mycket arbete. Kanske har det alltid varit så. Kanske är mitt liv bara en länga av semisnygga fasader utan stomme. Sköra. Så sköra. För syns skull. Se men inte röra.