Allting händer överallt men inte här

Alla som verkar trygga, i lilla lilla staden, med lilla lilla befolkningen.

Men jag: törs inte sova. Känner ångesten äta upp mig med täckets hjälp. Känner att jag kvävs av avståndet. Från allt som sker. För allting händer överallt, men inte här.

Alla människor som slinker ur greppet eller bara upphör att vänta. För varje halvår. För varje år. Tröttar ut. Inget man går all in på. Liksom.

Vet inte längre var hemma är, och det skrämmer mig. Längtar tillbaka till en annan plats, men den platsen kan vara flera och utgjorde bara ett hem då vissa människor definierade den till hem, men nu finns människorna på annat håll. Kanske på platser de kan kalla hem, liksom självklara hem. Som vara längre än ett halvår ett år åt gången.

Alla vackra människor

Törs inte sova, vetskapen om att inte höra men vilja höra hemma någonstans, önskan att hitta de där människorna som tar bort rädslan och paniken över att sova.