Ett år har gått. Och ännu ett hem har lämnats.
Färskt i minnet är staden med stranden med stränderna, till och med huden bär spår av solens framfart vid Medelhavet.
Ett år har gått. Ett år med en stad som utgjort och som utgör ännu ett hem i raden av tillfälliga boplatser.
Att sätta sig på bussen hem. Vänta timme efter timme på att komma fram till Ursprunget, den första boplatsen, som upphörde att vara ett hem för så länge sedan.
När min far frågar om det känns som att komma hem, svarar jag ja - med hänsyn till huset han och min mor bor i, men nej i fråga om staden i sig.
Kanske kan mitt hjärta bara slå där miljontals andra hjärtan slår, i min omedelbara närhet. Där livet sker på gatorna. När allt är nära. Allt är långt ifrån och allt är givet människan som lån. Lån. Av en plats. En tillfällig boplats. En tillfällig plats att kalla hem. Charmen i den latenta ångesten av att allting är förgängligt. Alla ansikten, alla eventuella amantes. Ger det ger dem ett halvår ett år liksom. Kanske flera små halvår år men aldrig mer än ett i taget, måste byta boplats måste byta hem, måste höra hemma litet överallt för att inte känna efter för att inte fastna.
Att sätta sig på bussen hem. Som så många somrar förr. Landskapet likadant. Passerar fina rapsfälten, passerar barrskog efter barrskog. Förut med förväntan, nu med en plötslig känsla av att inte höra hemma någonstans, eller snarare ångesten över att inte veta vilken av de tillfälliga boplatserna som passar för livets 24 fyllda.
För det som får dig att stanna det som fått dig att stanna är de tillfälliga människorna. Alla unga som liksom du ännu inte fastnat. Men alla platser annorlunda nu, alla tillfälliga små vänner och amantes, utspridda med tidens framfart, med alla önskningar om ett kanske inte bättre men åtminstone nyare liv mot en brådskans botten. Jag är ju en av dem!
Finns ingen självklar plats, för alla dem som utgjort hemmen alla har bytt. Eller hittat hem i en annan människa. Och vissa platser som hållts i den unga förälskelsens naiva grepp, har tappat sitt ursprungliga värde och känsla. För folk hittar tydligen käeleken vid 24 eller 25.
Jag tänker att kanske staden vid vattnet, staden med två av mina bästa och så En som vunnit mark i minnets labyrinter. En som tidigare hörde hemma på en av mina tillfälliga boplatser och nu bor där de där två av mina bästa bor. Kanske är det den staden som åtminstone borde vara nästa. Ångesten över att det kommer dröja. Så nära men inte där, är platsen som tilldelats mig, platsen jag bestämde inte var för mig. För få hjärtan, för få.
I Ursprunget satt jag igår, som paralyserad, och försökte komma på någonting att ta mig för. Försökte tänka ut hur människorna andas här, i avsaknaden av alla miljoner välbehövliga hjärtslag. Så långt borta. Så långt ifrån. Skrämdes av tanken på avståndet, skrämdes av tanken på hur många, alla dem, som lämnat. Och så tanken på alla platser jag kunde befunnit mig på i stället, men samtidigt paniken över att inte längre veta min självklara plats.
I Ursprunget hålls jag vaken, av en sol som, i mitt tycke, skiner alltför starkt och alltför ofta. Den där solen som alla de tillfälliga vännerna och amantesarna på alla tillfälliga boplatser fascinerats av. Vaknar upp i tidiga morgonen, med andan i halsen, snabba hjärtslagen, borde vara någon annanstans, men var? But where?
Färskt i minnet är staden med stranden med stränderna, till och med huden bär spår av solens framfart vid Medelhavet.
Ett år har gått. Ett år med en stad som utgjort och som utgör ännu ett hem i raden av tillfälliga boplatser.
Att sätta sig på bussen hem. Vänta timme efter timme på att komma fram till Ursprunget, den första boplatsen, som upphörde att vara ett hem för så länge sedan.
När min far frågar om det känns som att komma hem, svarar jag ja - med hänsyn till huset han och min mor bor i, men nej i fråga om staden i sig.
Kanske kan mitt hjärta bara slå där miljontals andra hjärtan slår, i min omedelbara närhet. Där livet sker på gatorna. När allt är nära. Allt är långt ifrån och allt är givet människan som lån. Lån. Av en plats. En tillfällig boplats. En tillfällig plats att kalla hem. Charmen i den latenta ångesten av att allting är förgängligt. Alla ansikten, alla eventuella amantes. Ger det ger dem ett halvår ett år liksom. Kanske flera små halvår år men aldrig mer än ett i taget, måste byta boplats måste byta hem, måste höra hemma litet överallt för att inte känna efter för att inte fastna.
Att sätta sig på bussen hem. Som så många somrar förr. Landskapet likadant. Passerar fina rapsfälten, passerar barrskog efter barrskog. Förut med förväntan, nu med en plötslig känsla av att inte höra hemma någonstans, eller snarare ångesten över att inte veta vilken av de tillfälliga boplatserna som passar för livets 24 fyllda.
För det som får dig att stanna det som fått dig att stanna är de tillfälliga människorna. Alla unga som liksom du ännu inte fastnat. Men alla platser annorlunda nu, alla tillfälliga små vänner och amantes, utspridda med tidens framfart, med alla önskningar om ett kanske inte bättre men åtminstone nyare liv mot en brådskans botten. Jag är ju en av dem!
Finns ingen självklar plats, för alla dem som utgjort hemmen alla har bytt. Eller hittat hem i en annan människa. Och vissa platser som hållts i den unga förälskelsens naiva grepp, har tappat sitt ursprungliga värde och känsla. För folk hittar tydligen käeleken vid 24 eller 25.
Jag tänker att kanske staden vid vattnet, staden med två av mina bästa och så En som vunnit mark i minnets labyrinter. En som tidigare hörde hemma på en av mina tillfälliga boplatser och nu bor där de där två av mina bästa bor. Kanske är det den staden som åtminstone borde vara nästa. Ångesten över att det kommer dröja. Så nära men inte där, är platsen som tilldelats mig, platsen jag bestämde inte var för mig. För få hjärtan, för få.
I Ursprunget satt jag igår, som paralyserad, och försökte komma på någonting att ta mig för. Försökte tänka ut hur människorna andas här, i avsaknaden av alla miljoner välbehövliga hjärtslag. Så långt borta. Så långt ifrån. Skrämdes av tanken på avståndet, skrämdes av tanken på hur många, alla dem, som lämnat. Och så tanken på alla platser jag kunde befunnit mig på i stället, men samtidigt paniken över att inte längre veta min självklara plats.
I Ursprunget hålls jag vaken, av en sol som, i mitt tycke, skiner alltför starkt och alltför ofta. Den där solen som alla de tillfälliga vännerna och amantesarna på alla tillfälliga boplatser fascinerats av. Vaknar upp i tidiga morgonen, med andan i halsen, snabba hjärtslagen, borde vara någon annanstans, men var? But where?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar