Det gick en dag, och man längtade överallt,
för allting händer överallt men inte här.
Sedan vaknade man i den tidiga norrländska morgonen, av rädslan för det okända köttet, gick ett varv i vardagsrummet och köket, funderade på utmätta stunder och oringda nummer
för att sedan utmattad falla ihop på duntäcket
och sova sig till åtta timmar
för första gången sedan Barcelona.
det ljusaste ljuset den lysande himlen
räcker inte med lila skynken och persienner
kanske bara inte går liksom
oftast då
tänker på månefiskar
I ett skåp i Ursprunget hittade jag de där skorna, och som efter trevande tankar och tvivel om reskassor inköptes i 2008, för norska rikedomar i mitt hjärtas Stad, men som också gick sönder samma år
Kanske för många högklackade äventyr i stjärnklara lördagsnätter liksom,
men vilka äventyr!
Och just det äventyret som jagat mig i minnets labyrinter i dagarna tre, just i det äventyret var skorna med
hade liksom lugnat ned sig litet, med alla glada telefonsamtal nu
alla som jag gillar som kommit tillbaka till nordliga platsen eller strax skulle och var glada över det
och planer om möten vid platser vid vatten
och så promenaden genom gamla stadsdelen som alltid gjort mig lugn
tegelhusen och invandrarbarnen med vackert flätade hår
gamla hoodet som andas sent nittiotal så man nästan glömmer att tid passerat och att nästan ingen längre bor där, från den tiden alltså, att de flesta bytts ut
men så ligger där ett sönderrivet Ben & Jerry's-paket, och genast begriper man att det inte längre är 96 eller 97, för Ben & Jerry's fanns ju inte då.
Skräpet som ett mått på tiden, ett bevis på livets framfart och ens egen oförmåga att ändra,
men även skolbyggnaden, min gamla lågstadieskola, är förbytt.
Gammalt tegel som blivit panoramafönster och fräschör. I den enklaste av stadsdelar.
Kanske sexton-sjutton år sedan. Nästan prick på dagen. Och prickiga klänningen och mammaklippta pagen och alla klassisar uppställda på provisorisk scen på enkla skolgården framför då panoramalösa byggnaden.
Kanske en kitchig radiodänga, men mest den blomstertid nu kommer.
Så tårta på innergården, blommor till lärarna, alla bus och bråk glömda dagen till ära.
Vill fortsätta, vill se allt. går vidare genom tegelgränderna. Här är allt sig likt. Inga panoramafönster, inte mycket till fräschör, nya invandrarfamiljers barns vackert flätade hår. Fest i kvarterslokalen, där jag varit på många kalas, men bara väldigt längesedan. Fortsätter in bland husen, medan jag ler mot ett par barn, som inte låtsas om mig. Minns ännu ett äventyr, som ägde rum i en lägenhet just här, just på denna gård och fem år har gått, men jag minns att jag var förälskad, och the object for my affection hade förankring i just den där sena nittiotalsepoken, ja, egentligen ännu längre tillbaka. Kanske var det därför det var så speciellt. För mig alltså, för med honom vet jag inte. Vet bara att han var den som gick från stjärna på isen till att snurra skivor. och jag träffade honom hastigt, ett par gånger, och sedan försvann vi båda åt olika håll, och jag har inte sett honom på snart fem år.
Går genom resten av området, tydligen ett par nya byggnadsprojekt. Så över gatan till Villaområdet. Det är så fint. När jag var liten hade vi inte råd att bo där, så vi bodde just intill istället. Jag tyckte om det. Går förbi Ätkliniken, utan att tänka för mycket, förbi bäcken och lasarettet, den där gymnasieskolan jag aldrig gick på, det där huset med alla efterfesterna, för så många år sedan. Tydligen skulle det regna idag, men solen lyser och jag bär kortärmat. Går uppför sista backen, snabbt, för pappa ringde för en kvart sedan och sade att maten var klar. Villaområdet lika tyst och stilla som alltid. Fortfarande känslan av att inte höra till mer än Ursprunget, huset. Vår granne sitter på altanen och läser. Jag låtsas som om jag inte ser honom och höjer musiken. Hold on. Går in.
för allting händer överallt men inte här.
Sedan vaknade man i den tidiga norrländska morgonen, av rädslan för det okända köttet, gick ett varv i vardagsrummet och köket, funderade på utmätta stunder och oringda nummer
för att sedan utmattad falla ihop på duntäcket
och sova sig till åtta timmar
för första gången sedan Barcelona.
det ljusaste ljuset den lysande himlen
räcker inte med lila skynken och persienner
kanske bara inte går liksom
oftast då
tänker på månefiskar
I ett skåp i Ursprunget hittade jag de där skorna, och som efter trevande tankar och tvivel om reskassor inköptes i 2008, för norska rikedomar i mitt hjärtas Stad, men som också gick sönder samma år
Kanske för många högklackade äventyr i stjärnklara lördagsnätter liksom,
men vilka äventyr!
Och just det äventyret som jagat mig i minnets labyrinter i dagarna tre, just i det äventyret var skorna med
hade liksom lugnat ned sig litet, med alla glada telefonsamtal nu
alla som jag gillar som kommit tillbaka till nordliga platsen eller strax skulle och var glada över det
och planer om möten vid platser vid vatten
och så promenaden genom gamla stadsdelen som alltid gjort mig lugn
tegelhusen och invandrarbarnen med vackert flätade hår
gamla hoodet som andas sent nittiotal så man nästan glömmer att tid passerat och att nästan ingen längre bor där, från den tiden alltså, att de flesta bytts ut
men så ligger där ett sönderrivet Ben & Jerry's-paket, och genast begriper man att det inte längre är 96 eller 97, för Ben & Jerry's fanns ju inte då.
Skräpet som ett mått på tiden, ett bevis på livets framfart och ens egen oförmåga att ändra,
men även skolbyggnaden, min gamla lågstadieskola, är förbytt.
Gammalt tegel som blivit panoramafönster och fräschör. I den enklaste av stadsdelar.
Kanske sexton-sjutton år sedan. Nästan prick på dagen. Och prickiga klänningen och mammaklippta pagen och alla klassisar uppställda på provisorisk scen på enkla skolgården framför då panoramalösa byggnaden.
Kanske en kitchig radiodänga, men mest den blomstertid nu kommer.
Så tårta på innergården, blommor till lärarna, alla bus och bråk glömda dagen till ära.
Vill fortsätta, vill se allt. går vidare genom tegelgränderna. Här är allt sig likt. Inga panoramafönster, inte mycket till fräschör, nya invandrarfamiljers barns vackert flätade hår. Fest i kvarterslokalen, där jag varit på många kalas, men bara väldigt längesedan. Fortsätter in bland husen, medan jag ler mot ett par barn, som inte låtsas om mig. Minns ännu ett äventyr, som ägde rum i en lägenhet just här, just på denna gård och fem år har gått, men jag minns att jag var förälskad, och the object for my affection hade förankring i just den där sena nittiotalsepoken, ja, egentligen ännu längre tillbaka. Kanske var det därför det var så speciellt. För mig alltså, för med honom vet jag inte. Vet bara att han var den som gick från stjärna på isen till att snurra skivor. och jag träffade honom hastigt, ett par gånger, och sedan försvann vi båda åt olika håll, och jag har inte sett honom på snart fem år.
Går genom resten av området, tydligen ett par nya byggnadsprojekt. Så över gatan till Villaområdet. Det är så fint. När jag var liten hade vi inte råd att bo där, så vi bodde just intill istället. Jag tyckte om det. Går förbi Ätkliniken, utan att tänka för mycket, förbi bäcken och lasarettet, den där gymnasieskolan jag aldrig gick på, det där huset med alla efterfesterna, för så många år sedan. Tydligen skulle det regna idag, men solen lyser och jag bär kortärmat. Går uppför sista backen, snabbt, för pappa ringde för en kvart sedan och sade att maten var klar. Villaområdet lika tyst och stilla som alltid. Fortfarande känslan av att inte höra till mer än Ursprunget, huset. Vår granne sitter på altanen och läser. Jag låtsas som om jag inte ser honom och höjer musiken. Hold on. Går in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar