Ärlighet varar längst säger dem. Ärligheten.
El 100%. Och ibland är minnen extra ärliga, och så känns det bra att vara ärlig mot sig själv, men just för sig själv i just den stunden men kanske är stundens ärlighet inte menad för någon annan, men någon råkar kanske vara på fel plats vid fel tillfälle och hamnar på första parkett, eller i skottlinjen om man så vill. Ärligheten uppskruvad tjugo varv, nedtecknad nedskriven i ett state av nostalgi och med försköningar. Förhärligandet av ett minne, som verkar så viktigt just när man sitter där i det nordiska ljuset och inte kan sova och inte vet var man hör hemma, inte vet om det längre finns ett hem.
Sanningen och ärligheten som skiftar från dag till dag. Syna kanterna, syna detaljerna i minnesväven. Jag skriver för att göra mig förstådd, jag skriver inte för att andra ska ens försöka förstå. Jag skriver för att göra mig fri, för att komma loss, när jag inte ser någon annan utväg. Minnesväven komplex. Minnesväven med hög densitet. Behandlingen av gamla flammor och gamla hjärnspöken. Den är till för mig, men egentligen inte för någon annan. Kanske kan minnen, som jag beskriver dem, göra ont i andras ögon. Mina skildringar, som är minnen uppskruvade tjugo varv. Frenesi. Kanske blir någon upprörd, kanske blir någon ledsen. Men vad vet denne om minnenas äkthet? Vad vet denne om vad jag vill förmedla och för vem?
I fårorna av minnens framfart, är det lätt att fastna. Ibland kan det skava. Och när det skaver ser jag ingen annan utväg än att försköna skruva upp. Enda sättet att lämna det paniska tillståndet. En roman om San Pedro-fängelset i La Paz beskriver, att fångarna som är beroende av en mycket beroendeframkallande drog ofta skär sig själva med rakblad för att komma ut ur ett tillstånd av paranoia. Kanske är minnena min drog och orden mina rakblad?
När man letar hem, men inte finner någon given plats, så är det lätt att gamla minnen förskönas. Minnen av gamla platser. Minnen av personer man aldrig riktigt känt, men aldrig riktigt glömt. Så jag drar rakbladsorden över arket eller skärmen. Jag gör det för mig själv, inte för någon annan. Men kanske hamnar någon i vägen, och träffas av dem. Kanske skär det lika djupt i honom eller henne? Trots att det inte är meningen, att personen bara råkade komma i vägen för ordens skarpa egg?
El 100%. Och ibland är minnen extra ärliga, och så känns det bra att vara ärlig mot sig själv, men just för sig själv i just den stunden men kanske är stundens ärlighet inte menad för någon annan, men någon råkar kanske vara på fel plats vid fel tillfälle och hamnar på första parkett, eller i skottlinjen om man så vill. Ärligheten uppskruvad tjugo varv, nedtecknad nedskriven i ett state av nostalgi och med försköningar. Förhärligandet av ett minne, som verkar så viktigt just när man sitter där i det nordiska ljuset och inte kan sova och inte vet var man hör hemma, inte vet om det längre finns ett hem.
Sanningen och ärligheten som skiftar från dag till dag. Syna kanterna, syna detaljerna i minnesväven. Jag skriver för att göra mig förstådd, jag skriver inte för att andra ska ens försöka förstå. Jag skriver för att göra mig fri, för att komma loss, när jag inte ser någon annan utväg. Minnesväven komplex. Minnesväven med hög densitet. Behandlingen av gamla flammor och gamla hjärnspöken. Den är till för mig, men egentligen inte för någon annan. Kanske kan minnen, som jag beskriver dem, göra ont i andras ögon. Mina skildringar, som är minnen uppskruvade tjugo varv. Frenesi. Kanske blir någon upprörd, kanske blir någon ledsen. Men vad vet denne om minnenas äkthet? Vad vet denne om vad jag vill förmedla och för vem?
I fårorna av minnens framfart, är det lätt att fastna. Ibland kan det skava. Och när det skaver ser jag ingen annan utväg än att försköna skruva upp. Enda sättet att lämna det paniska tillståndet. En roman om San Pedro-fängelset i La Paz beskriver, att fångarna som är beroende av en mycket beroendeframkallande drog ofta skär sig själva med rakblad för att komma ut ur ett tillstånd av paranoia. Kanske är minnena min drog och orden mina rakblad?
När man letar hem, men inte finner någon given plats, så är det lätt att gamla minnen förskönas. Minnen av gamla platser. Minnen av personer man aldrig riktigt känt, men aldrig riktigt glömt. Så jag drar rakbladsorden över arket eller skärmen. Jag gör det för mig själv, inte för någon annan. Men kanske hamnar någon i vägen, och träffas av dem. Kanske skär det lika djupt i honom eller henne? Trots att det inte är meningen, att personen bara råkade komma i vägen för ordens skarpa egg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar