Det ligger trosor på golvet, men det är inte för att här transpirerat något äventyrligt lördagsrelaterat. Rummet är bara en påminnelse om livets stundtals ofattbara tidsbrist och glädjelöshet. Så istället för att stanna i detta obehagliga trånga, ligger du på vardagsrummets substitut till soffa, stirrar på Fellini på väggen, stirrar på Lolita på väggen, vet att det inte finns utrymme för ens en film i dessa dagar, bara mardrömslika nattillstånd. Och inga äventyr alls.
Det där med att drömma om andra Fellinis eller andra italienare eller... Och alla kläder luktar av grillad katalansk vårlök, hela du luktar. Du har flera ganska så fina bilder från den där festligheten i söndags. En katalansk lantlig idyll, där alla var glada utom du som inte riktigt var där, eller önskade att du fick vara själv och kanske till och med någon annanstans. Bilderna håller du givetvis för dig själv, för du ser din falska spelade glädje reflekteras i varje katalansk liten solglimt från instagrammets perspektiv på verkligheten. Och visar du upp bilderna påminns alla om din bleka glädje, din spelade lycka, ditt spelade engagemang.
Vad tänkte du på den där söndagen, den där solblekta dagen utanför Girona? Kanske; vad fattas för att vara till lags i Spanien? Allt ifrån det uppenbara fysiska till det mer abstrakta personlighetsrelaterade. Eller kanske; är jag verkligen på rätt plats, i livet, just nu? Känns det inte fel att vara olycklig på en plats där alla andra är lyckliga, ja på platsen där till och med de svarta grisarna bakom stängslet verkar ha det mer än bra...?
Och så på detta, skammen. Skammen när du tänker att även om du meddelar, uttrycker din tacksamhet över att ha blivit inbjuden till en vårlig fest på den spanska landsbygden, så syntes det nog på dina spända axlar dina markriktade blickar, hördes på din tystnad, att du inte var där, inte som de andra. Så uppenbart och så märkligt. För vem kan om möjligt vara olycklig en solig vårdag i Spanien?
Det där med att drömma om andra Fellinis eller andra italienare eller... Och alla kläder luktar av grillad katalansk vårlök, hela du luktar. Du har flera ganska så fina bilder från den där festligheten i söndags. En katalansk lantlig idyll, där alla var glada utom du som inte riktigt var där, eller önskade att du fick vara själv och kanske till och med någon annanstans. Bilderna håller du givetvis för dig själv, för du ser din falska spelade glädje reflekteras i varje katalansk liten solglimt från instagrammets perspektiv på verkligheten. Och visar du upp bilderna påminns alla om din bleka glädje, din spelade lycka, ditt spelade engagemang.
Vad tänkte du på den där söndagen, den där solblekta dagen utanför Girona? Kanske; vad fattas för att vara till lags i Spanien? Allt ifrån det uppenbara fysiska till det mer abstrakta personlighetsrelaterade. Eller kanske; är jag verkligen på rätt plats, i livet, just nu? Känns det inte fel att vara olycklig på en plats där alla andra är lyckliga, ja på platsen där till och med de svarta grisarna bakom stängslet verkar ha det mer än bra...?
Och så på detta, skammen. Skammen när du tänker att även om du meddelar, uttrycker din tacksamhet över att ha blivit inbjuden till en vårlig fest på den spanska landsbygden, så syntes det nog på dina spända axlar dina markriktade blickar, hördes på din tystnad, att du inte var där, inte som de andra. Så uppenbart och så märkligt. För vem kan om möjligt vara olycklig en solig vårdag i Spanien?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar